Monsterdiggare!

Efter allt eländiga regnande så tittade faktiskt solen fram på kvällskvisten. Yihaa, läge att ställa in fortsatt städande och ta en fikatur till Rosenhill. Lockade Isa att följa med, inte världens svåraste uppgift. Åker iväg och konstaterar att hastighetsmätaren faktiskt fungerar även i högre farter, framhjulet verkar sitta fast det också. Ser man på, bakismekandet fungerade!

På vägen har man varit framme och bitvis spritt både lite grus och framförallt något vitt. Hu! Men det känns iallafall något bättre än senast, övning ger färdighet. Väl framme är det förvånansvärt tomt, vi sätter oss ute och kopplar av. Solen kommer fram och det är alldeles kvällsstilla. Ibland kommer en surrande radfyra förbi men så! Det omisskännliga mullret av en ducce hörs och runt hörnet kommer en 748:a rullande. Som ett bevis på att vi är insnöade och som en enda stor familj så visar det sig så klart vara en kille vi har träffat på körningar tidigare. Vi fikar lite till, sen är det dags att bege sig för mig och Isa. Läge för hojbyte och jag äntrar den fina monster 900 Sie hon har. Hjälp, styret sitter jättehögt. Och är brett! Känns ovant, men ändå lite bekant.

Vi rullar iväg och jag gasar ut ur första lilla kurvan. Vorrrrrrrr säger den och skjuter iväg på låga varv. Wow! Leendet sprider sig och närmar sig öronen. Kurva efter kurva och det går så lätt. Bromsar mycket mindre än på Luciano, vågar köra fortare. Ler om möjligt ännu bredare och attackerar kurvorna. Slår en blick på hastighetsmätaren och inser att jag faktiskt kör fortare än vad jag gör på min egen hoj. Inte känns det lika läskigt heller...

Jaha, det är bara att inse att jag är och förblir en riktig monsterdiggare!