Motivationen är allt

Jobba, jobba, jobba.... Våren försvann i ett enda "ujuj, hinner inte med, måste jobba snabbare och längre". Nu har det lugnat ner sig och det med råge. Nästan ingen här, telefonen tyst, mailen lugn. Fin-fint, bara att ta tag i allt jag inte hann innan. Bara att.... Inte surfa, prata strunt, messa, drömma, fika, flytta papper utan plan, fundera. Bara att göra! Nu.

Jag vill inte sitta här! Jag vill sitta på en uteservering med ett kallt glas vitt och tindra!

Ibland räcker det med så lite

Ökade på vuxenpoängen idag genom att titta in på Hemtex rea. Strålande, massa bra-att-ha-saker med röd prislapp! Går runt i butiken, lätt regnblöt och tufsig med stor kasse. Känner mig sådär fräsch, men vad annat att vänta efter en dag på jobbet och promenader i ett regnigt Stockholm? Höll mig i skinnet och inhandlade endast en duk. Väl i kassan tittar den yngre tjejen upp på mig och utbrister "Vilken snygg kavaj, var har du köpt den?"

Ibland räcker det med så lite för att pigga upp en gråmulen dag - ge en komplimang du också!

Katt som katt...

Sommar och kära lilla Mao är på kollo hos mamma på landet. Superskönt, jag kan åka iväg på hur mycket bankörningar som helst utan dåligt samvete. Han har det bra, får gå ut och in som han vill och får massor magkli. Men lite tomt är det allt, ingen som kommer springande när jag kommer hem. Ingen som purrande stryker sig mot mig och säger att jag är världsbäst. Ingen som ligger på magen när jag går och lägger mig.

Raskt löst genom att en kompis behövde kattvakt. Lite skyldig att ställa upp är jag allt, för jag gav katten till honom i födelsedagspresent... Så nu har jag hämtat hem lilla Kattla till mitt för ögonblicket katt-tomma hem. Hon tog genast stället i besittning och gör sitt bästa för att jag inte ska känna mig ensam. Imorse t.ex. låg hon strategiskt placerad utanför mig i sängen. Inte kan man gå upp då inte! Nej då bara måste jag ligga kvar och halvt sovandes klappa den lilla gossekatten i minst en kvart.

Mysigt att ha en katt hemma!














Kattla, inte så stor...

"Så går det om man kör italienskt"

Söndag kväll och det är väl då man ska mysa hemma. Visst, i vanliga fall så hade jag dragit ett djupt lättjefullt andetag och behagfullt sjunkit ner i soffan. Men nu studsade jag upp och ner. Ringde ett par kompisar och bjöd in mig på kvällskaffe, på med stället och ner till hojen. Åhej, baxa den ut från grusplanen och så mullra iväg. Ut på Nynäsvägen och efter ett litet tag inser jag att hastighetsmätaren står på noll. Inte för att jag vet hur fort jag kör, men det rör sig definitivt fortare framåt än stillastående. Darn!

Åker av på närmsta avfart, vilket råkar vara mot Hammarby. Stannar på infarten till Skansbacken, tillika infart till MC-klubben Rapido. Raskt av och kolla vad som kan ha hänt. Åhå, hastighetsmätarmojen är lös. Oops, där lossnade den helt och vajern hänger lös... En kille i bil stannar och frågar om jag vill ha hjälp, men jag vill inte riktigt erkänna att så är fallet. Men ett buntband skulle sitta fint, så han åker tillbaka till Rapido och plockar fram ett buntband åt mig. En sådan riddare, även om han körde chopper...

Glad tackar jag och säger att "ja det är ju otroligt, alltid är det något". Inser att jag lade upp för smash och svaret kommer som en blixt "Så går det om man åker italienskt!"

Traditionell midsommar

Vissa saker är precis som när man var barn. Midsommarfirandet t.ex. Ute på landet hos föräldrarna så firar man midsommar i Hembygdsgården, en liten idyll med stora ekar och ihopsamlade röda stugor. Folkdanslaget reser midsommarstången, spelar och dansar, barnen dansar ringdans, det finns kokt korv med bröd att köpa och såklart lotterierna med rätt värdelösa vinster. På kvällen spelar något dansant band och det dansas på dansbanan och i logen.

Det var några år sedan jag var där senast, men nu var det dags igen. En alien hade inte känt sig mer främmande än vad jag gjorde i det sammanhanget. Föräldrar med barn, mor- och farföräldrar, funktionärer - och så jag. Precis så kändes det. Drygt 30-åriga Stockholmssinglar var inte den största besöksgruppen den dan, glest på den fronten. Ujuj, det var nästan som någon film med återträffar där man helt plötsligt förvandlas från ung (nåja) tuff karriärskvinna till den där blyga 14-åringen med fel kläder och smink. Förstärktes fint av en gammal klasskompis som var där med man och barn, jättefräsch i den lokala folkdräkten (själv hade jag lånat en kavaj av mor min eftersom jag inte hade tagit med en ytterjacka på hojen). Le, le, le!

En sak till som inte har förändrats är folkdanslaget. De såg ut precis som när jag var liten, vilket visade sig vara sannare än jag trodde. De flesta har varit med mer än 20 år och helt klart är det samma tant som sjunger. Det låter mer illa än någonsin, men det hör ju till midsommar!

Gelleråsen - nästan som hemma

Så var det då dags igen. Bankörning med Ducceklubben på Gelleråsen, plus en dag med klubben Sun-Shine direkt efter det. Mmmm, dubbeldag! Dubbeldagar sitter så extra fint för fegpottor som jag, det går alltid bättre dan efter. Första passet första dagen går i snigelfart och jag undrar hur sjutton jag ska våga köra fortare än det här. Men på något sätt ger det sig och på eftermiddagen vågar till och med jag gasa lite iallafall.

Somnar sött i baksätet på vägen dit så grabbarna fram fick lite lugn och ro, kommer fram vid 21.30 i stilla kvällssol. Svensk sommar när den är som bäst! Grillen vill som vanligt inte ta sig, miljövänliga tändvätskor är helt värdelösa på sin uppgift. Tillslut brassar vi på biffarna, majskolvar och Västerbotten-quesadillas. Mums! Gå och lägga sig? Vi som har det så bra! OK, upp kl 07.00 imorgon - eh idag - jaja...

Grillning vid campingstugorna

Körning efter frukost i solen. Hua, 30 hojar i vit grupp! Byter snällt ner mig till grön grupp med löfte om att få köra om även på kortrakan. Rullar strategiskt fram hojen längst fram, så det ska bli fritt spår på nästa pass. Brummar ut ur depån i mycket lugnt tempo, går högt upp i första kurvan och svänger snabbt. Bäst att öva när det ändå är första varvet i lugnt tempo! Men - ska det luta så här mycket? Nog för att det vore kul att skrapa knäpuckarna, men i första kurvan? Ohh, nu ligger jag ju på marken! Glider med hojen ut i sanden, stannar precis på kanten. Sträcker mig och stänger av motorn som fortfarande tuffade och gick (nu passade det minsann!). Foten är fast under hojen, men det gör inte ont någonstans vad jag kan känna. Isa är snabbt framme och lyfter undan hojen så jag kommer upp. Fortfarande inte ont någonstans och hojen verkar hel. Ser man på, det lönar sig att köra lusigt... Skrapad, men inte farligt skadad hoj. Hurra för kraschkåpor!

Startar, sätter mig upp och puttrar runt banan in i depå. Skakiga ben, men i förhållandevis gott skick. Jaha, då har man förvandlats från en i gruppen "har ännu ej vurpat på banan" till "första vurpan avklarad". Förutom skrapmärken på kåporna, handtagen, fotpinnen och skinnstället så var det bara stövlarna som råkade illa ut. Ett par Gore-Tex stövlar inte alls gjorda för tuff körning. Trots att det gick långsamt och jag bara gled några meter så var det ett stort uppbränt hål vid lilltån. Hu! Kör aldrig med sådana dåliga stövlar! (Ironiskt nog hade jag försökt köpa nya redan innan, men de var slutsålda i min storlek. Nu har de kommit till butiken, dags att hämta ut.) Ledsna stövlar..... Och detta av en vurpa i låg fart och kort glidsträcka!

Resten av dan ägnas åt att försöka köra bort nojan, det går förvånansvärt bra. Ja, förutom i just den kurvan då... Gasa, gasa på rakan - tvärnit, puttra genom kurvan och så gasa igen.
Bättre och bättre, pass för pass...

Solen skiner på oss och näsorna blir rödare och rödare. Efter sista passet kollar vi på licensförare som kör så in i h-e! Synd bara att det ylar så illa om radfyrorna. Grillen tänds igen, ölen kommer fram och gigantiska hamburgare grillas. Solen skiner och finns det verkligenbättre sätt att semestra på än att bo in sig i en asfaltsdepå?

Dag två, nu satan ska det köras! Regn - nej vad nu?! Hinner köra första passet och spåra åt grön grupp, sen blir det för blött. Sa jag att jag hade glömt regnjackan? Mitt fel alltså... Ingen mer körning den dan, men mycket fika och skitsnack i depån. Inte illa det heller, men lite uppehåll hade inte suttit helt fel. Packar ihop och lastar på för hemfärd, somnar som en klubbad säl. Vaknar med ett ryck av att vi tvärnitar. En smart midsommarbilist kör på fel sida av vägen utan lysen - det höll på att gå illa. Tur att vi har surrat hojarna ordentligt!

Avsläppt utanför Mariefred, rullar stilla i småregn mot hemmagården. Trött är bara förnamnet, två glas vin sen låg jag i säng med katten purrandes på magen. Bättre kan man inte ha det...

"Lugnt, det fixar vi på någon timme..."

Regn, regn, regn. Vad är då bättre än att krypa ner i garaget och meka lite? I fredags lovade Tom att hjälpa mig byta styrkronan på hojen. Det är så fiffigt, jag ser till att det blir fredagöl och när folk är lite på lyset lovar de snällt mekarhjälp ;-) "Visst kan jag göra det, vi har balkar i taket man kan hänga upp den i. Det kan inte ta så lång tid, borde gå på nå'n timme eller så." Med den nya kronan kommer handtagen lite högre och jag behöver inte få akuta smärtor i axlarna av att köra mer än 100 meter.

Så vid ettsnåret var jag på plats i garaget och vi börjar jobbet med att få spännbanden
på plats. Genom ramen, upp i det stora blocket. Lite klurande, men inget som helst problem. Spänna, spänna, braaaak! Där kom blocket ner, rakt på tanken... Blocket var rejält, men inte kroken det satt i. Tjolahopp, en buckla och lacken släppte ordentligt på ett par kvadratcentimetrar. Sisådär kul, men inte läge att deppa ihop. Hur skulle vi nu få upp den? Efter lite mer klurande, ståltråd, elkabel, buntband, tejp och livsfarligt vinglande på stolsarmstöd var så spännbandet på plats runt balken istället. Hurra, hojen på plats - bara själva mekandet kvar.

Lossa skruvarna är inte så svårt. Om inte förre ägaren hade dragit åt dem för kung och fosterland. Jaja, man kan förlänga insexnyckeln med en skiftnyckel så löser det lilla problemet sig. Allt lossat, nu sak det bara vara att dra av kronan. Ska vara. Kom igen! Lossna din j-el! Det är ju inte så man får in gummiklubban under precis... Men en liten bräda och bank, bank - hurra där släpper den! Lite mer skruvande så är clip-onstyret av och sen på med nya kronan. Se där, det här går ju som en dans! Bank, bank, kronan glider på så snällt och fint. Drar åt skruvarna och nu är vi verkligen värda en kaffepaus. Vi ska ju bara att sätta tillbaka clip-onen så är det klart.

Jaja, först ska ringarna bli riktigt rena och fina, sen börjar vi skruva tillbaka dem. Tjusigt! "Men du, behållaren för bromsvätskan sitter för högt, den tar i kåpan..."
Jajjemän, det gjorde den. Se där, lite bieffekter av att flytta upp styret! Inte bara den satt för högt, även behållaren för kopplingsvätskan tog i. Men det är inget som lite buntband inte löser. Så nu sitter båda behållarna fast med buntband, jösses så rejsigt!

Fastsättning med buntband - funkar det med...

Förutom detta behövde vi justera ner vinkeln som hantagen satt i, så de dels skulle hamna rätt för mina händer dels inte ta i kåpan. Busenkelt - om inte ingenjörerna hade kommit på den geniala idén att sätta små piggar på alla saker så det inte går att vrida runt handtaget! Bort med hela handtaget igen för att få loss grejorna. Fila, fila, fila bort små piggarna.... Fint, nu då? Gasvajern vill inte på plats, men tillslut så. Men ajaj, nu tar bromsslangen i! Lätta på den, justera vinkeln utan att det kommer luft i systemet. Jaaa!

Höger handtag justerat och klart och vid det här laget är de båda mekarna färdiga att falla ihop av blodsockerbrist. Två personer som blir skakiga i det läget ska inte meka - det började bli lite sisådär med kvaliteten på det vi gjorde. Rena turen att inte fler skruvar hamnade på golvet. En stärkande sushi senare (ååhhh vad den satt fint!) gav vi oss på vänster handtag. Skruva, skruva, fila, fila... Tillslut sitter så även vänster handtag som det ska, inget tar i kåpan (det är flera millimeter till godo!), jag kan ha i princip fullt styrutslag och vi kan packa ihop. Klockan slår sju och det hela tog närmare sex timmar.

Men vad gör det, det regnade ute och vad skulle man annars göra en söndagseftermiddag? Och ja - det var väldigt mycket bekvämare att köra hem den sedan!

Dåliga nerver?!

Idag har jag mekat hoj! Eller, mer exakt, kollat på och varit hjälpreda. Kopplingen krånglade och nu har han fått alldeles ny och fin kopplingsvätska, kopplingen luftad, slavcylindern är rengjord och har fått ny packning, de gamla skruvarna är bytta och visst funkade den mycket bättre efteråt. Själv är jag helt förundrad över att jag faktiskt vet vad en slavcylinder är för något, och dessutom har tagit isär en! Jösses...

Den utlovade smörgåstårtan (utlovad muta för mekhjälp) och öl satt fint efteråt, jag hade ju åtminstone skitat ner mig lite. Ett nedladdat MotoGP-lopp kan passa till kaffet, lagom underhållning. Lagom? Njaaaa.... Är det naturligt att hoppa upp och ner i soffan, vrida händerna, stöna, dra efter andan, pipa, "ohhha" och bita sig i läppen bara för att några konstiga typer kör hojar i över 300 knyck runt en bana? Kanske inte, men vi är väl inga normala tjejer heller... Slutkommentar: "Jag kommer få träningsvärk i magen för jag spänner mig så mycket!". Då har man för dåliga nerver för att se på Moto0-GP!

Cyklister, cyklister, överallt cyklister!

Cykla till jobbet är ju bra på alla sätt. Om man kommer dit helskinnad det vill säga. Det är inte det lättaste i Stockholmstrafiken. Okej, man kan ta det väldigt lugnt och komma fram lite senare. Sägs det - jag har ännu varken prövat eller sett det...

Det värsta är de coola innerstadscyklisterna 20-30-nånting, bor på Söder och cyklar på en gammal damcykel. Det går inte så fort, självklart ingen hjälm, gärna mitt i cykelbanan pratandes i telefonen. Gärna i lilla klänningen eller något annat lika opraktiskt. Man lirkar sig förbi, trampar på och stannar vid nästa rödlyse. Då kommer lilla klänningen fram igen, lugnt cyklandes rakt över korsningen mot rött. Som att sådana petitesser inte var något att bry sig om. Jaha, grönt lyse och trampa vidare. Nu ska man bara ta sig förbi lilla klänningen igen...

Vad är det som gör att cyklister så fullständigt ignorerar trafikreglerna? "Må den som är utan skuld kasta första stenen", så någon sten kan jag inte kasta. Men inte tusan cyklar jag glatt mot rött mitt i morgontrafiken! Eller mot riktningen på cykelbanan längs hela Skanstullsbron i full rulle. Möjligtvis smyger jag förbi rödljus på trottoaren när det är tomt. Eller cyklar som en tok för att hinna över innan det blir helt rött.

Så har jag en gammal ful cykelhjälm också - det förlåter allt...

Parkteatern - nu är det sommar

Ikväll spelade Parkteatern i Margaretaparken i Gamla Enskede. Årets större föreställning är en klassisk fars från Venedig, Volpone. En riktig springa i dörrarna-fars, det var hur många dörrar och luckor som helst i dekoren! Det är grovt överspel, men på ett snyggt sätt. Och visst är det kul med killar som spelar våpiga tjejer. Den här gjorde det riktigt bra, nästan utan andra repliker än "ohhhh" "ahhhhh" "oiiiiii" och storgråt... Underbart!

Ett helt underbart våp, lite hårig på bröstet!


Sisådär en trekvart innan föreställningen var vi på plats med picknick-korgen i högsta hugg. Vi och ett hundratal till! Solen silades mellan träden och det var så mycket svensk sommar det kan bli. Nej, inte helt som det kan bli... När det är ett litet tag kvar av föreställningen börjar det regna. Först några droppar, sedan fler, och fler, och fler... Till slut strilar det rejält på oss och de måste bryta för att inte förstöra högtalarna. En kvarts paus och sen kan de faktiskt sätta igång igen! Föreställningen avslutas i stilla kvällssol och det är verkligen svensk sommar!

Nu är det bevisat - Ducceklubben är helt underbar!

En av de många bra sakerna med Ducceklubben är sommarens bankörningar. Första gången man är med så brummar man oftast dit på sin pärla och tittar förundrat på alla bussar och släp. För att inte tala om tälten och solstolarna. Snabbt inser man att det är väldigt skönt att slippa sätta sig på hojen och köra hem efteråt, den kan ju dessutom vara i mindre kördugligt skick om man har otur. Då börjar den stora jakten på släp och ressällskap, så man i lugn och ro kan sitta i en fullastad bil med hojarna tryggt på släp både till och från banan. Släp har ju dock en liten nackdel - man får bara köra i snigeltempo på vägen för att inte bryta mot lagen och riskera hål i plånboken. Ännu bättre är det alltså om man har en sk. “Rejsbuss” där man lastar in sin och kompisens pärla. Har man tur går det dessutom in diverse bra-att-ha-saker som verktygslådor, solstolar och annan packning.

Jag har tur - jag känner en tjej som i år har skaffat en rejsbuss. Förvisso har den ett antal år på nacken, är totalt genomrostad, är läskigt hög när man ska ha på hojarna och går inte fortare än 100 (och då visar hastighetsmätaren på 120...) Men han tog oss fint till Gelleråsen i Kristi Himmelfärdshelgen och man håller sig garanterat vaken även på hemvägen av oljudet och skakningarna.

Nu var det dags igen, på självaste nationaldagen skulle vi brumma upp till metropolen Karlskoga för att köra dagen efter. Kylväskan var packad med entrecote och färskpotatissallad, solkrämen var med och Duccetröjan på. Nu skulle vi bara ha på min hoj… Bussens golv är i höjd med grenen ungefär och jag räcker precis upp till styret när hojen står högst upp. Hmm, vi bestämde oss för att lite support var nödvändig. En liten stund senare står vi med hojen utanför bilen tillsammans med lasthjälp. Med glada tillrop och tips får vi på hojen (naturligtvis fulltankad också - hur smart var det på en skala?) alldeles själva. Stolta och kaxiga brummar vi iväg mot Karlskoga. En bit efter Eskilstuna tycker vi att det skakar ovanligt mycket och bestämmer oss för att stanna och kolla om vi ser något konstigt. Vi kollar alla däcken och hjulen, men ser inget som vi reagerar på. “Äh, vad vi är nojiga” säger vi och brummar vidare. Tar för säkerhets skull bort kasettbandsfodralen som ligger och skakar på instrumentbrädan, så hörs det inte så mycket.

“PANG” säger det helt plötsligt och hela bussen kränger våldsamt. Isa gör en jätteinsats och lyckas hålla rak kurs och stanna i den väl tilltagna vägrenen. “Ehhh, vi var väl kanske inte så nojiga då!” Reservhjul finns naturligtvis inte, men man kan tydligen ta inre hjulet från dubbelmontaget bak och sätta fram. Jaha, bara att kavla upp ärmarna och börja. Här hade naturligtvis historien blivit bättre om vi hade haft liten klänning och högklackat, men så kul var det inte… Turligt nog har bussen två uppsättningar domkrafter och hylsnycklar så vi kan attackera varsitt hjul. Självklart sitter hjulmuttrarna som berget, men om man ställer sig på armen och hoppar lite så ger de sig en efter en. OK, det var sisådär kul att stå och hoppa på hylsnyckelarmen ut mot den hårt trafikerade E20 (sa jag att det var vänstersidan? Murphy…) Lagom när alla muttrar är lossade stannar en kille i klubben som låg en bit bakom och vi försöker med gemensamma ansträngningar få upp bussen på domkrafterna. En inte helt lätt uppgift då det är så kexigt under att allt hotar gå i bitar om vi lägger last på den. Hjulaxlarna var tillräckligt stabila och nu kan vi faktiskt skifta hjulen. Tur att det är vi som har maten, ingen middag förrän vi kommer!

Meka på motorvägen - jättekul...

Ett djupt andetag av lättnad så ska vi bara starta och brumma vidare. “Klick”. “Klick”??? Ska det inte säga “Vrooom” när man startar? Nej, batteriet har laddat ur av att stå med varningsblinkers på. Jaja, startkablar har vi och följebil med - så det kommer gå plättlätt. Förutom den praktiska biten att få bussarna i rätt läge för startkablarna. På E20, det är inte läge att dubbelparkera sådär lagom bakom en krök. Upp med ärmarna igen och så får vi putta bussen till närmsta utfart. I uppförsbacke, var något annat att vänta? OK, nu är vi iväg och vill gärna stanna vid en mack och kolla luften i övriga däck. “Nej, vår kompressor är trasig, 3 mil till nästa” Ahhhrrrrg! Brum, brum i lågfart, nästa mack stängd. I Örebro fyller vi luft känner hur humöret stiger. Nu kan vi i alla fall köra i 80 och kommer fram vid halv tio.

Hemresan börjar bra, det skakar lite och det trasiga däcket sprutar lite bitar omkring sig. Men man vänjer sig vid det med och vi rullar sakteliga mot Stockholm. Utanför Eskilstuna kommer ett par kompisar ikapp och meddelar att hela vår bakaxel studsar som en känguru och risken för ras känns överhängande. Näääää! Vi stannar på närmsta mack och funderar på hur vi överhuvudtaget ska ta oss tillbaka hem. Tillslut bestämmer vi oss för att ta bort det trasiga hjulet och det visar sig att den yttre fälgen sitter fast ändå. Jubel i busken, nu brummar vi hemåt i en mycket mindre skakig buss. Snälla killarna ligger bakom och kollar att inget mer rasar och vid halv elva har vi lastat av min hoj och ägarinnan kommer helskinnad hem 20 minuter senare.

Brum-brum-bussen har gjort sin sista resa med Ducceklubben och nästa gång tar vi min bil med släp. Ska bara fixa AC:n först…

Världens bästa Ducceklubb

OK, jag erkänner. Jag är beroende. Vill bara ha mer, mer, mer. Av att köra en hoj runt, runt, runt på en asfalterad sträcka, föresträdelsevis i högervarv. Hur kan det vara så kul? Inte den blekaste, men jag har accepterat faktum och spenderar massa ledig tid och pengar på detta.

Senast var det två dagar på Knutstorp Ring en bit från Helsingorg. Ligger jättebra till för alla Skåningar, men klart mindre bra om man bor i Stockholm. Drygt 55 mil enkel resa, hu! Men vad gör man inte för en kul bana... I god tid har jag hittat en resekompis så jag slipper sitta ensam i bil med släp de outhärdligt långa 55 milen. Problemet är bara att resesällskapet bor i Södertälje, en liten bit från stan. Packar väskan i god tid och åker ut med den i förväg. Tar hojen och brummar ut till den väntande bilen på dan, lastar och åker glatt iväg.

Nästan framme får jag reda på att mitt resesällskap har blivit inbjuden av en kille i klubben att bo hos honom och kruxet är att han bor en bit från E4:an - åt andra hållet från banan sett. Så jag har glatt att följa med och meddela mina kamrater i den hyrda campingstugan att jag kommer först till morgondagen. Lite senare befinner jag mig hemma hos en för mig okänd klubbkompis, ätandes en lyxig kvällsmacka och tilldelad ett gästrum. Underbara Ducceklubbsmänniskor!! Gästfrihet och socialiserande på topp, man känner sig alltid välkommen.

Väl på banan har vi två superhärliga dar av körning. Inget regn, men blöt bana på första passet andra dagen. Men vad gör det när solen och vinden ser till att torka upp banan på ett litet kick? Temperaturen stiger och på eftermiddagen visar termometern osannolika 27 grader. Luften går ur mig och jag vilar ett par pass för att inte köra rakt ut i spenaten av pur utmattning.

Härligt, härligt!

Hemfärden är så lång, så lång, det känns som vi aldrig ska nå de södra utkanterna av Stockholm. När vi väl kommer till Linköping känns det som "wow, nu är vi snart framme" och då är det ändå rätt långt kvar... När vi passerar Järna är det verkligen inte långt kvar och då öppnar sig himlens portar. Regnet vräker ner och jag tänker i mitt stilla sinne att det var en herrans tur att jag tog med regnjackan att ha över skinnstället... Klockan är halv ett på natten när jag äntrar hojen och sätter kurs mot Stockholm. Efter ett par hundra meter inser jag plötsligt att "oiiii, jag har inte kopplat in baklyset!". Jättefiffigt att köra hoj i regnjacka utan reflexer, i mörker och regn - utan baklyse! Stannar och fixar, kör tillsammans med alla långtradare motorvägen till Stockholm. Kommer hem välbehållen och blöt och tänker - jag är antagligen inte klok!