Bara hemvägen kvar

Om man har använt bilbatteriet att starta hoj med hela helgen kan det hända att det blir lite svårt att starta bilen när man väl ska hem... Lördag morgon, grillkvällen var toppen och vi kan i lugn och ro rulla hem mot Stockholm. Fantastiska dagar!

Grillen!

Hauge-burgarna på den lilla grillen.

Grilla!

Redo för första kvällens hamburgare, storlek rejäl.

Vad har du i din packning?

Lite till Luciano, lite till Anna!

På väg till Knutstorp

Matpaus vid Brahehus, mycket bättre än Rasta eller McDonalds! Bara några timmar kvar...

Snälla grannar

När jag började packa insåg jag att det inte fanns några strumpor i tvättkassen som ännu inte hade packats in i garderoben. Hmmm, det borde betyda att jag lömde ta upp strumporna i tumlaren när jag tvättade förra veckan...

Ner i tvättstugan och där låg mina strumpor prydligt ihopplockade i en liten låda. Och inga ilskan lappar. Underbara grannar!

Packa ner, packa upp

Helt plötsligt känns lägenheten för liten. Skinnställ på tork, väska halvt uppackad, halvt nerpackad. Regnkläderna som inte fick plats, Ducce-väskan som är med på alla körningar...

Inte orkar jag stoppa ner allt för att sen genast ta fram det och packa i väskorna igen! Det är ändå ingen annan som ser. Internet räknas inte har jag hört.

Tur att jag har en riktig tjej-garderob som innehåller fler uppsättningar kläder så jag kan skjuta på tvätten till helgen, efter Knutstorp.

Brum-brum förnekar sig inte...

Dags att lasta och lämna Gelleråsen, ska bara fälla ner rampen. Bara. Den går att fälla ner till horisontellt, går att vinkla upp, men vägrar att luta nedåt. Inte så bra om man ska rulla upp hojar... Men lite mek med styrboxen så ger den sig och funkar igen! Ganska kaxiga lastar vi och lämnar banan.

Det ska...

... vara gott att leva! Sol i depån, godis och lite musik, vi har det bra!

Fler duccar på Gelleråsen

Har upptäckt att jag kan blogga från mobilen! Vi är fler duccar idag, bla denna svarta bekant från Västerås-maffian.

Gelleråsen, himmel eller helvete

Kinnekulle = mmmmmmmm.....

Gelleråsen = mutter, mutter, mutter....

Att det ska vara så jäddra svårt att få till det! Det började ganska okej, för att sen balla ut totalt. Via en hjärtat-i-halsgropen i Ejes, curbs-känning i Hårnålen till att nästan glida ut ur S-et, min favvokurva. Då la jag av och puttrade på en hand för att lugna ner mig till passet och därmed dagens övningar var slut. Hur blev det så här?

Nåja, riktigt så illa är det kanske inte. Men efter gårdagens superflyt så känns det ungefär så. Dels var det stora hastighetsskillnader och jag hamnade i kö mest hela tiden. Och tyvärr är jag så feg och hänsynsfull (välj själv alternativ) att jag väntar tills ett riktigt bra tillfälle att köra om. Så det blev en och annan runt banan och flest på rakan.

Framåt eftermiddagen hade ban-färskingarna kommt på att det var kul att krana på fullt på rakan och det började bli riktigt svårt att ta sig om fler än en person där. Så det var bara till att låta bromsen jobba och inse att spårövningen blev innerspår i den hemska Mikes corner - igen. och igen. Och igen. Sen att jag glömde vilken växel jag låg på bara för att jag anpassade det till omkörningarna och inte kom ihåg vad jag hade gjort kan jag ju knappast skylla nån annan för...

Men bromsövningarna mitt på dan gick strålande, på slutet hoppade jag nästan fram på framhjulet fast helt kontrollerat. Tcykte jag iallafall. Fast Lasse Mellgren som stod vid posteringen undrade om det var meningen att låsa framhjulet sisådär fem gånger och så lätta hela tiden så jag håll mig rakt fram... "Hm, nja, men jag skulle ju inte fega..."

Isa kör så det ryker och går runt och småflinar mest hela tiden. Så hon får väl stå för flinandet så står jag för muttrandet. Jerry går kalasfint och har ställets snyggaste kuts dessutorm!

Luciano och Jerry står parkerade i Lasses depåtält, en liten duccehörna bland alla japs.

Solen har lyst på oss hela dagen och nu lyser anisktet lika rött efter dagen och den heta duschen. Kaklet hotar att trilla ner som vanligt på vandrarhemsdelen av hotellet, men sängarna är ganska bra och vi kommer sova som stockar iallafall. Sista slatten vi slank ner och klockan kommer ringa oliiidligt tidigt imorgon. Förresten glömde vi tanka igen. Nu dunkarna på vägen till hotellet, trots att vi stannade på macken för att köpa godis....

Funktionärskörning på Kinnekulle

Solen skiner över Hällekis, men f-n vad det är kallt. När vi kom igår var det varmare ute än i rummet och inte verkar det ha hjälpt att vi sov fyra personer där. Frukost och sen smiter vi iväg till Götene för tankning. Inte så att vi kom ihåg att tanka hojarna på vägen ner, nejnej.

Gott om plats i depån och klarblå himmel. Kort info om vad som gäller för dagen och extra info till de som aldrig har kört bana med Ducceklubben innan. Första passet och flytet från kursen för ett par veckor sen infinner sig ganska snabbt. Herrejösses vad det är kul!

Sammanfattning av dagen:
Luciano går som en klocka
Knäskrap i Kvarnkurvan med efterföljande hjärtattack och lyckoskrik
Det går inte att komma om en 916sps ut på rakan utan väldigt mycket bättre fart i utgångskurvan
Knäkrap i flera högerkurvor, nu med mindre och mindre hjärtattacker
Duccemek i depån, skulle "bara sänka framgaffeln lite"
Försiktig körning med ny inställning, funkade fint
Trött, trött, trött
Det är bra att beställa rätt lunch
Sol, sol, sol
Underbara ducatister
Fantastiska Brum-brum - lättlastad som få
Ett kungarike för en dusch

Nu är vi i Karlskoga och har skrivit in oss samt besiktigat hojarna för morgondagens kurs med SMC. Luciano och Jerry står tätt ihop och vaktas av Ezzo som sover med ena ögat öppet. Sa han... Vi har fått vår efterlängtade dusch och får äntligen slockna. Imorgon är det körning igen!

Brum-brum ver 2.0

Efter att ha förlagt ett möte lägligt nära Lasses jobb och hämtat framhjulet som hade fått nya lager kvällen innan så blev jag såklart sen iväg från jobbet. Går det att komma iväg när man har tänkt?? Inte heller hade jag kommit ihåg att ta upp tvätten på morgonen, så nu skulle jag bara handla kvällens grill-middag, ta upp tvätten, packa väskan (eh, väskorna...) samt bära ner allt junk innan Isa kom. Plätt-lätt! Var faktskt nere på gården och med bara en väska kvar när Brum-brum ver 2.0 kom brummandes. Vit, med handikappramp och jätte-fräsch jämfört med sin föregångare!

På 25 miinuter blankt lastade vi in hojen och hela flyttlasset, sådärja! Det börjar gå med viss vana... Solen skiner och vi inser att vi har glömt solstolarna! Men vi ska ju ändå förbi Årsta, och snälla Ronny lånade ut sina. Kvart över fyra brummar vi iväg söderut, gnaks nöjda med att ha kommit iväg såpass.

Brum-brum gör visst skäl för namnet, men går som han ska. På andra sidan Södertälje hör vi något konstigt ljud och både jag och Isa stelnar till. Jag händer som en ostbåge över sätet och försöker se in i skåpet för att se vad det är smo händer när ljudet kommer. Tillslut skyller vi på en galge som slår i dörren, tillsammans med att skåpet är oisolerat så plåten vobblar till ibland.

Det är nog ingen fara, vi höjer musiken lite istället. Denna lyxbuss är ju utrustad med CD gubevars, vilka moderniteter! Efter 4 timmar inklusive pitstop på världens segaste McDonalds i Eskilstuna är vi framme i idylliska Hällekis. Massa ducatister väntar, en grill med falnande kol och en kall flaska vitt vin. Det är lite kyligt, men stilla och fint - vad mer kan man begära? Kanske att man inte behövde gå upp så tidigt när det vankas bankörning...

Varför jobba när man ska packa?

Som vanligt kör det ihop sig. Ikväll skulle jag handla, tvätta, packa, sätta tillbaka bakhjulet, lämna framhjulet med dåligt lager till Lasse och så ta det lugnt inför morgondagens resa mot Kinnekulle. Jo tjena.

Fastnade ute i Sollentuna med jobbet till efter fem samtidigt som det var saker inne på kontoret som bara måste levereras idag. Hua, artade sig till en riktigt dålig kväll. Men Sollentuna ligge rinte långt från den magiska källaren i Danderyd, så jag började med att passera Lasse och lämna hjulet. För att sen vid 18-tiden komma tillbaka till jobbet och sitta där till ett tag efter åtta. Hurra.

Nåja, tvätten är iallfall tvättad och upphängd, en massa packning ligger huller om buller på vardagsrumsgolvet, bakhjulet är på och Lasse har fått det krånglande framhjulet. Samt fixat det, så nu ska jag bara smita från jobbet imorgon för att hämta det. Sen är det bara att lyckas lämna skrivbordet vid halv två, åka hem, bära ner all packning och vänta på att Isa kommer med Brum-brum buss version 2.

Vi håller tummarna för att resan blir lite långtråkig så att jag får berätta om körningarna på Kinnekulle och Gelleråsen istället för buss-eskapader längs vägen. Det visar sig...

SMC-kurs Sviesta

Urrigt tidigt åkte vi iväg ner mot Linköping och termometern visade 4 plusgrader. När vi närmade oss kom det dessutom konstiga små blöta saker på vindrutan - näääää.... När vi klev ut i depån var det mulet, blåste isvindar men regnade inte. Nöjd att de stora fleecevantarna var med ångrade jag dock frånvaron av mössa och halsduk. Stor halsduk, inte den lilla fåniga snusnäsduken.

Inskrivning och sedvanlig gruppindelning. Ber att få följa direkt efter instruktören på mastervarven eftersom jag aldrig har sett banan innan. Banan är lite fuktig när vi åker ut och jag nojar mig lite. Iväg ur depå och vi närmar oss första 90-gradersvänstern. Hmmm, undrar var man svänger här då? Instruktören svischar iväg och jag får "nöjet" att känna på att bli frånåkt på mastervarven...

Tillbaka i depå ber jag och K-M snabbt att få byta till en lite lugnare grupp, där det bara var jenny och en till som hade Micke Larsson som instruktör. En liten Ducce-grupp minsann! Där passade vi bättre, särskilt när det på nästa pass började regna lite rejält. Usch! Halkade runt i blötan och övade på att låta hojen slira lite utan att få en akut hjärtattack. Det gick över förväntan faktiskt, det kanske finns hopp för en räddhågsen tjej.

Nästa pass var det nästan torrt och vi övade på att köra om japs på längden och tvären. Alltid lika kul, Luciano gick kanonfint. Men uj vad svårt att hitta bra spår i Torparen och den nya böjen. Micke muttrade något om att vi höll ut för mycket och vi försökte gå rakare upp i Torparen. Ibland gick det bra, ibland "mindre bra"...

Bra saker att göra på en kurs:
- Hypertricka instruktören
Jenny släppte loss nöff-nöff-nöff på rakan och Micke såg henne försvinna i fjärran. Själv drog jag på rejält för att hålla nån slags värme i däcken och gjorde därmed samma sak. Med en 748 mot en 749S, bra det där med 14-40 drevning! Vi visar ju att vi är läraktiga, vi fick ju faktiskt instruktionen att gasa lite mer på rakan förra året. Undrar om det var så den instruktören tänkte...

Mindre bra saker at göra på en kurs:
- Korsa gula linjen vid depåutfart när instruktören ligger bakom
Om man nu ska vingla ut för långt mot depåutfarten så ska man väl ändå inte göra det när instruktören ligger precis bakom...

Lunchpasset regnade bort, för som sanna ducatister så drack vi kaffe i fiket istället. Ett blött pass till, fy f-n vad kallt det var. Kröp ner i rena raceställningen på rakan bara för att slippa fartvindens kyleffekt. Händerna domnade bort och det var oändligt långt tills de viftade med checkerflaggan. För man kan ju inte avbryta tidigare...

Sista passet var det torrt igen och hornen tog sig ut genom hjälmen. Det kändes bra, Luciano gick kanon och nu var det mer mata på än öva. Det kommer fler kurser!

Lasta, packa och ut ur depån redan klockan 16.45! Linköping är ju dessutom rena nästgårds, var hemma, urlastad och parkerad i soffan redan före nio. Ja, efter att jag tagit bort bakhjulet och slängt in det i bakluckan för transport till Wheeler Dealer.

Akutmek som vanligt

Tiden går så hemskans fort ibland och helt plötsligt var det lördag. Lördag är ju skönt särskilt om man som jag ska lasta hojen och åka mot Sviesta för en SMC sporthojskurs på söndagen. Men å andra sidan vore det ju bra om jag då hade fixat det som skulle fixas sedan sist. D.v.s. skruva ihop och på stödet samt lufta bromsen igen. Lätt fixat.

Undrar hur många gånger jag ska få äta upp den frasen. Skruvade ihop stödet med den nya dyra skruven och inser att det inte går att fällla ut (d.v.s. fälla ner när det sitter på.) Den lilla distansen man fäster fjädern i tar emot muttern på baksidan om skruven och det tar emot nåt överjävligt när jag försöker räta ut det. Sätter dit stödet och tänker att det nog blir bra då, men det känns inte alls rätt. Ajaj! Ringer Isa och ber att få komma förbi och titta på hennes stöd. Där visar sig distansen ha formen av en bumerang som rundar muttern, men så ser ju inte min del ut.

Ringer Johan som hade mailat om att han hade skruv hemma, tänker att han kanske har en annan distans också. Det hade han inte, men väl ett stöd med en avsågad skruv utan mutter. Tydligen ska det vara så hårt som det var med min mutter, men då fäller stödet upp sig av sig själv. För säkerhets skull får jag hela det andra stödet i handen och travar glatt iväg med två olika alternativ.

Tiden rinner iväg och helt plötsligt är det lastningstid. Så luftningen av bromsarna och fastsättande av ett stöd får vänta. Närmare bestämt tills vi har kommit fram till Björnlunda för nattlogi. Lite i trängsta laget att skruva stöd när hojen står på vänstra sidan av släpet, men för en liten och smidig (host) tjej är det inget som helst problem. Lufta bromsen gick lite smidigare, inte så mycket lft den här gången. Det kanske inte är något fel, håller tummarna för det.

Få på kraschpucken med den kinkiga gängan var däremot lite i svåraste laget i det trånga utrymmet, men något ska man ju göra det första man gör i depån. Hur skulle vi annars hålla uppe imagen om att Ducatister alltid mekar???

Imorgon - körning på Sviesta!

En dag på landet

Mellan alla bankörnigar i maj klämde jag in en ledig dag ute i Björnlunda. Lämpligt nog i lördags när solen sken och termometern visade en bra bit över 20 grader. Mor min satte mig i jobb i trädgårdslandet, men jag hann även med att dricka kaffe på trappen, tömma gräs, lulla runt på tomten, få panik över en liten snok och tillslut somna i skuggan under äppelträdet.

En bra dag som kan sammanfattas i lite bilder:

Häggen i full blom

Potatislandet, förvisso från sättningen valborgshelgen, men nu kupade vi den igen.

Förgätmigej

Trappräcken är bra att sitta på, då kan inte elaka Alfons komma utan att man ser honom...

Ducceklubben på Rörken

Rörken, en liten gokartbana utanför Uppsala. Som gjord att köra hoj på, och det får man faktiskt göra ibland. SMC har körning där varje måndagskväll och idag hade vi i Ducceklubben bokat banan bara för oss.

Först ska man ju åka dit och det borde ju vara en enkel match. Njaaa.... För det första hade inte skruven till mit stöd kommit, så jag fick vara superrejsig och köra utan stöd. Isa kom förbi och hjälpte mig få ner hojen från depåstödet utan att han ramlade, sen drog vi iväg. Tanka gick bra, stannade så nära att jag nådde både kortautomaten och pumpen utan att kliva av. Det artar sig! Nillan och Jenny anslöt i Upplands-Väsby och vi körde iväg snaba motorvägen för att vara i god tid. Efter en bit susar Nillan förbi i full kareta och pekar på ryggen. Jenny kollar sin ryggsäck och Isa kör upp bredvid. Nejdå, allt fint. Men så inser jag - Nillan har ingen rygga alls!

Vi svänger av och ringer runt till de som kanske är kvar i Upplands-Väsby, men ingen svarar. Däremot väcker vi Anders som efter gårdagens öl bestämt sig för att ta sovmorgon och inte alls befinna sig vid McDonalds kl 08.30. Tillslut ringer Nillan McDonalds som går ut och kollar, ingen rygga kvar. Japp, då gissar vi att den sitter på någon som ska till Rörken då...

Väl framme får jag rulla in och ställa av Luciano mot en lämplig vägg, det tar hur lång tid som helst. Man kanske lär sig hur långt ifrån man ska vara efter ett tag, men inte tusan har jag fått in den snitsen. Anmälan och jag väljer orange grupp, näst snabbast. Körde där med lill-monstret, men har ju aldrig bänt runt Luciano på lilla banan förut. När snabbaste gruppen (grön) ska gå ut så inser jag att de är väldigt få, samtidigt som det är många i orange. Snabbt byte till grön väst och så iväg.

Jag står vid den enda vägg som var lämplig att luta Luciano mot, de andra står prydligt (nåja) på led.

Huj vad det svänger och oj vad jobbigt det är. Inser att jag för ovanlighetens skull håller hårt i styret när jag ska flippa från vänster till höger till vänster lite snabbt. Ajdå, bara att knipa fst med knäna och försöka släppa armarna. Kom igen, hur svårt kan det vara?

Skalbaggestilen fortfarande kvar, förstår inte att det ska vara så svårt att flytta ut från hojen. Gissar att 25 år på hästryggen med bra knäslut gör det lite svårare att ställa om...

Vartefter dan går så går det bättre och bättre och sista passet tycker jag det flyter på riktigt bra. Inser dock att jag banan är större än man tror och att det alltså går att köra fortare än vad jag gör. Formligen rullar in i de små kurvorna när det absolut skulle gå att ha högre fart och bättre driv. Men vad gör det, träningen är skoj som den och jag känner en klar skillnad på hur jag gjorde innan och på slutet.

Sista passet var sjukt svettigt, det är mycket jobbigare att köra liten bana än stor. Ingenstans att vila, bara nedlägg och flippar hela tiden. Mat måste man ju också ha, så ett gäng började fundera på lämpligt stopp på vägen hem. Det slutade med det gamla klassiska Knutby, via lite fina vägar. Så vackert! Men det är inte kul att sitta på en vibrerande ducce när det enda jag kan tänka på är hur långt det är till man är framme och få gå på toaletten. Och när jag väl kommer fram ska jag baxa runt den där hojen hit och dit tills jag äntligen hittar en lämplig vägg att luta den mot. Sen gäller det bara att snabbt som tusan (ha!) få av sig ett svettigt klistrigt skinnställ innan räddningen är där.

Ordentligt uppställd mot en gammal uthusdörr, vacker blandning av gammalt och nytt.

En rejäl pizza, riktigt bra faktiskt, slank ner med uppiggande cola och massor av vatten. Sen satte paltkoman in och det kändes tämligen övermäktigt att sätta sig på hojen och köra hem. Ett gäng valde rakaste vägen några tappra valde kurviga vägar. Herrejösses, vilka stålmän!
Redo för avfärd från Knutby. Björn tyckte det var lite kyligt imorse och tog jacka, nu var det ca 23 grader och sol...

Vi brakade på den stentrista Almungevägen, motorväg, tankstopp i Upplands-Väsby igen. Det gick fint att tanka den här gången också, men att lämna hojen för att smita in på toaletten var inte lika lätt. "Hjälp!" Anders ryckte in och höll i hojen så det löste sig. Sista prövningen var att få Isa att svänga av hos mig för att hjälpa mig få upp Luciano på depåstödet för nattvilan. Hon fattade vad jag viftade om, så jag fick den hjälp jag behövde.

En akut tvätt fick det bli och nu står han där på sitt depåstöd och väntar på en bult till stödet. För det ska på så fort som möjligt! Inte en chans att jag tänker hålla på så här längre än nödvändigt...

Dagen kan sammanfattas med: HÄRLIGT!

Kinnekulle dag 2

Sol, plats i bil på väg över Kinnekullen till banan, en hel bandag väntar. Kan det bli bättre? Kanske lite mindre förkyld, det hade suttit fint. Den här gången visste vi vad som gällde för parkering, stannade snällt nere och lastade av. Körde upp hojen, fyllde i alla papper för besiktning, lät besiktiga och knatade sen ner för att hämta nödvändigheter som depåstöd och däcksvärmare.

Nu var vi fler i gruppen och fick två instruktörer. Presidenta med sambo hade efter gårdagens tvångslyft från lugn till snabb grupp insett att lugn kanske inte var rätt och körde idag i medelgruppen. I ett helt pass eller så, sen tvångsförflyttades de åter till snabb grupp eftersom det var lite fullt i medelgruppen. Måste säga att vi kan vara stolta över vår snygga presidenta på sin snygga 848, jäddrar vad de är fina på banan! Fredrik verkar ha blivit lika insnöad som vi andra och kom dagen till ära i ett nytt Ducati-ställ, mycket tjusigt!

Efter ett pass ska jag fälla ner stödet när jag hör ett klonk. Klonk? Tittar ner och där ligger stödet på marken. Hmm, så ska det väl inte vara? Krånglar mig av och står sen där med en hoj utan stöd och undrar hur sjutton jag får på depåstödet utan att samtidigt tappa hojen. Hjääälp! Ronny kommer till undsättning, tur att det finns andra ducatister :-) Ett par pass senare så blir det rödflagg på banan, första för helgen. Stannar i depå och undrar vad som har hänt. Nån har tappat stödet säger killen bredvid. Tappat stödet??? "Inte jag, det tappade jag tidigarer idag" svarar jag och han ser ut som en fiollåda i ansiktet. Är inte japsåkare vana vid tappade stöd? Vi kör ut igen och väl i depå ber jag Tedde om hjälp med att hålla hojen. "Visst" säger han, "ska bara ställa av min på depåstödet" och håller upp ett löst stöd i luften. Jaha, klart det var en ducce som tappade stödet, det kunde man ju ge sig på. Bra att vi håller imagen uppe så inte vem som helst skaffar ducce!

Jobbade på med sittställningen som vanligt, varvat med att mest åka och njuta. Vi var många duccar i vår bangrupp, mest såg jag Ronny som susade förbi med jämna mellanrum. Men efter lunch såg jag en bekant vit rumpa en bit framöver. Ulla! Med Hauge på. Hehe!

Hornen växte ett par decimeter och jag började jobba mig ikapp. Kommer ikapp lagom efter rakan men hinner inte tillräckligt nära för att köra om i Kvarnkurvan. Lägger mig bakom och väntar på tillfälle. För det är fusk att köra om ut på rakan när herrn ifråga redan har blivit varnad för högt ljud och inte kan varva... Kommer till Kvarnkurvan igen men inser att inte tusan kommer jag om där inte, går alldeles för fort för det. Darn. Upprepar proceduren ett varv till innan jag ger upp och kör om på rakan. Det är nästan så djävulssvansen sticker ut från skinnstället...

Efter det lilla roliga kan jag lugnt fortsätta att öva snabbstyrning, kul som tusan men inte riktigt rätt bana egentligen. Nästa sista passet är jag totalslut och fattar det mogna beslutet att inte köra sista passet. Självklart efter att jag redan krånglat på däcksvärmarna...

Kursen slut, vi lastar in allt i släpet och rullar mot Stockholm. Stannar i Laxå för middag, gör inte det. Av alla vägkrogar var den klart i nedre delen, allt var slut och lagom läbbigt. "Det har varit så mycket folk idag". Jaha, söndag efter långhelg, så oväntat då. Konstigt att folk är ute och åker idag, jättekonstigt.

Hem kommer jag vid halv ett, belamrar vardagsrummet med skinnställ, framstöd, däcksvärmare, kabinväskan, matkasse och en låda spännband. Då vet man att säsongen har börjat!

Kinnekulle, årets första roadtrip del 1

Årest första bankörning, kurs med SMC i två dagar på Kinnekulle. Jag, Nillan och Ronny representerade Stockholm och tänkte oss att åka ner ihop. Trots att Ronnys släp är stort som en mindre husvagn tar det bara två hojar, så vi smörade för Marcus för att få låna hans fina tre-hojarssläp. Vad skönt det är med släp som är utrustade för att lasta hojar, öglor överallt! Fullt blev det, förstår inte att det ska kännas som en mindre flyttkärra varje gång man ska vara borta ett par dar och köra lite bana.

På vägen ner regnar det. När vi kommer fram vid 10-tiden på kvällen regnar det. När vi vaknar okristligt tidigt så regnar det. F-N! Nillan hade inte ens något regnställ, så vi skyllde på henne. Själv hade jag nya Metzeler Racetec och kände mig inte så komfortabel att rugga av dem i regn...

Framme vid banan har det slutat regna, men grått är det och minst sagt blött. Indelning i grupper gjordes på ett smart sätt: tre grupper i olika hastigheter som alla hade både steg 1,2,3 och 4 som undergrupper. Så man fick helt enkelt ställa sig vid den kon som representerade det steg och den hastighet man skulle köra. Då inställer sig genast frågan - vad är lugn, medel och snabb för alla andra här? Blött på banan, nya däck, ingen körning ännu i år och jösses vad rejsiga alla ser ut. Men Ronny drog med mig till snabba gruppen och där stod jag med tre rejsputtar och hade ångest. Att jag själv står där med slitet skinnställ, kittad hoj med kraschkåpor har jag inte en tanke på...

Vi rullar ut i blötan på ett tack och lov väldigt lugnt mastervarv. Sen ägnar jag resten av passet år att halka runt på banan. Det slirar hej vilt, men inte alls oberäkneligt. Livrädd och hysteriskt glad samtidigt, skrattar och piper inne i hjälmen. Hade jag bara vågat gasa hade jag nog fått upp värmen och greppet, men det vågade jag inte!

Nästa pass börjar det torka upp och efter halkandet på första passet känns det som rena sandpappret under däcken. Några japsåkare tycker tydligen att det är ännu läbbigare med blöt bana och rullar försiktigt genom kurvorna. Särskilt Kvarnkurvan, där de dumskallarna åker ganska långt in där det är blötare än i ytterspår. Haha - jag tar den uppdukade chansen och drar om på yttern i kurvan och flinar brett i hjälmen. Yes där satt den!

Dan går och jag övar på sittställningen som vanligt. Jobbigt, jobbigt, hela kroppen protesterar. När passen är slut så skiner solen och mekarmaster Hauge har anlänt. Vi ställer oss i solen och upprätthåller Ducati-imagen genom att byta lite kabelkopplingar till mina blinkers. Med en öl i handen såklart. När alla lampor lyser och bromsvätskebehållaren har fått ny slang så åker vi in mot metropolen Götene för att möte upp fler ducatister.

Där finns den fantastiska restaurangen Asia corner, med thaimat, kinamat, pizza och kebab på menyn... Kanske blanda lite? Inte? Toaletten var en historia för sig som jag tack och lov är glatt omedveten om, det enda som sades var "gå inte in där" av de som redan hade testat... Men hittills verkjar ingen ha fått problem av maten som faktiskt var riktigt god.

Depåstopp på bensinmacken och så hem till idylliska Hällekis där vi hade fått ett rum med fyra sängar och en bäddsoffa. Så Ronny och Hauge behövde inte dela soffa, som straff fick de överslafarna. Soffan gav vi bort till Tedde som inte hade något sällskap i sin superfina racevagn. Som äkta ducatister hade vi små bruschettas med lite tapenade av olika sorter med oss, lite vin och öl att sippa på till. Jojo. Klockan 10 hängde ögonen på halvstång efter tre droppar vin och vi damp i säng. Eller damp och damp, grabbarna klättrade upp mer eller mindre smidigt. Det är praktiskt med våningssäng, om nån snarkar kan man bara sträcka upp armen och peta personen i ryggen genom ribborna. Har jag hört. Elakak klockan ringde redan vid 6 och oj vad charmiga vi var. Nillan kvistade upp och satte på frukosten, underbara Nillan!

Vid 7 var vi utstädade och på väg över ett soligt Kinnekulle till banan - kan man ha det bättre?

Mot Kinnekulle!

Nu tittade just solen fram efter lite regn på morognen. Om en halvtimme kommer Ronny och hämtar en lätt snörvlig Anna och en förhoppningsvis piggare Luciano. Sen kommer en ännu snörvligare Nillan och efter lite lastning så åker vi mot Kinnekulle för två dagars SMC-kurs.

Det var oväntat fullt på Hällekis vandrarhem, så första natten fick vi någon slags extraplats till Ronny som anmälde sig efteråt. Citat vandrarhemmet "det finns en skrubb i anslutning till rummet där er vän kan sova". Andra natten kommer även Hauge och då byter vi rum till ett större där det fanns en bäddsoffa som grabbarna kunde dela. Så långt allt väl, men igår så visade det sig att Amiral Ekeman inte hade nånstans att bo. Men visst, klart vi kan upplåta lite golvplats!

Vi är ju vana vid små stugor på Gelleråsen, så vi sjunger bara glatt "ju fler vi är tillsammans" och snubblar över de som sover på golvet när vi ska upp på natten. Nillan har varnat för timmerstockar p.g.a. förkylningen, men vad gör det - alla har ju ändå öronproppar med sig!

Primo Maggio

Så var det äntligen dags för årets officiella premiärtur för Ducceklubben. Samling i Upplands Väsby och gemensam färd till den italienska träffen vid Skokloster, en lagom uppstart. SMHI hotade med regn, tog tillbaka, föreslog skurar, ändrade till mulet och när det väl började regna igår kväll kunde vi bara hoppas på att det också betydde att det skulle ha gått över tills vi skulle samlas.

Morgonen kom och det hade börjat torka upp. Kallt och lite fuktigt, visst, men man anade solen mellan molnen. Jag glömde jacka och svor lite när jag och Isa åkte iväg hemifrån. Hon körde före i exakt laglig hastighet så jag kunde kolla vad det betydde i varvtal och växel. Busenkelt -5000 varv gällde ganska bra. 3:an i 70, 4:an i 90 och 5:an i 110.

I Upplands Väsby var det helt underbart att komma tidigt och lyssna på allt muller ju fler duccar som kom! En sisådär 70-80 st blev vi som rullade iväg mot Skokloster. Jag smet motorvägen för att vara först vid uppsamlingsplatsen, där vi varje år stannar och samlar ihop oss för att komma in i samlat muller till slottet. Vilken känsla det är att rulla in hela gänget, folka filmar, fotar och vinkar!

Uppsamling innan infärd mot Skokloster.

Nu hade solen den goda smaken att titta fram ordenligt, vi glassade runt som sig bör och drack kaffe. När vi beundrat alla duccar tillräckligt för dagen så var vi ett gäng som satte siktet mot Rosersberg och den italienska lyxpizzerian. De hade inte öppnat för dagen ännu, men 10 hungriga ducatister gjorde att de snabbt ställde iordning terassen för oss. Där satt vi i solen och hade det riktigt gott, det kändes nästan som på en bankörning. Lite jobbigt att knäppa skinnstället och knöckla ihop sig över hojen efteråt var det ju. Motorvägen kändes helt okej på vägen in mot stan, även om jag snällt lade mig bakom en MC-polis eftersom jag insåg att skattemärket visst inte hade blivit påsatt...

På vägen stannade jag till vid Toms garage för att få hjälp att lufta frambromsen, Rejält svampig var den, så klart misstänkt med luft i systemet. Luft? Det var minst en hel sockerdricka bubblandes i slangarna! Dr AK får inte godkänt på den uppfyllningen minsann. Hoppas han hanterar andra sprutor bättre än den han fyllde systemet med... Eller så har jag ett gravt läckage som suger in luft - det lär väl visa sig. Men när jag åkte därifrån funkade den fint iallafall, även om det innan dessa hade krävts en total demontering av allt på höger clip-on. Det var ju inte bara att lossa luftnippeln, nejnej. Allt skulle lossas för att komma åt som vanligt, jag måste skaffa mig längre clip-on...

Säsongen har börjat på riktigt!