GATT-rapport

Lördag, klockan är inte ens åtta på morgonen men ändå piper väckarklockan. Vinden tjuter i fönsterglipan och det är oroväckande mörkt ute. Regn - skit också! Men det visar sig bara vara duggregn och det är - faktiskt - rätt ljummet ute. Det ska nog gå bra för de som ska köra hoj på GATTen. Väl framme vid Ducati Stockholm ringer jag och Lasse på dörren, på telefonen till butiken och verkstan, bankar på porten och försöker med bön till högre makter. Det hjälper sådär, Johan hör ingenting nere i källaren. Efter 10 frusna minuter kommer han upp och öppnar, hurra!

Vi sätter upp tipspromenaden, skär upp fikabrödet och väntar på att det ska dyka upp en och annan hojburen person. Först kommer de långväga gästerna, Micke från Vagnhärad och Peter från Uppsala. Starkt jobbat killar! Sen droppar det in ducatister på hoj och i bil, för visst ska man komma och sällskapa även om man inte har lust att köra hoj i blötan? Det slutar t.o.m. med att några åker hem med hojen och byter till bil för att ta sig upp till lunchen!

Ett tiotal tappra hojåkare lämnar Ducati Stockholm och beger sig mot de utmärkta slingriga vägarna. Efter åker AnnaLotta mycket ståndsmässigt i en svart Corvette och samlar in skyltar (TACK!!!) och först åker vi i presidentas stora nya Volvo för att komma först upp till Knutby och samla in tipslapparna. Efter rätt lång tid kommer Lasse, som åkte sist av hojarna. Hmmm... Det visar sig att Peter hade mött ett rådjur och gått omkull precis på sista sträckan mot Knutby. Trist, men han lyckades ta sig till lunchen iallafall.

Lunch på Knutby Krog. "Det Knutby?" som någon frågade...

Lunch och prisutdelning, Mattis och Lasse hade tankeläsning i sin bil och exakt samma svar... Note to self: Inte ha en utslagsfråga som man kan googla fram svaret på...

Ingen körde den fina slingriga vägen hemåt, så vi satte kurs på vägen och skyltinsamling. Vi babblade så taket höll på att lyfta i bilen, inga tysta Duccetjejer här inte. Men kors i taket så missade vi inte nårga skyltar för det... vad vi vet...

Ihopsamlade skyltar, de är större än man tror...

Bara att springa ut och ta ner skyltarna var blött och kallt, tappra, tappra de som körde hoj! Massa löv och barr på de våta vägarna också, huanemej.

Efter den insatsen var vi såklart värda en schysst drink så den lokala Konsumbutiken fick bistå med lite groggvirke till mitt stora spritskåp men tomma virkesförråd. Hojtjejer och ingenjörer, det betyder inte att man skippar festfiffet för den som undrar... Men möjligtvis att duschandet gick fort och att det kanske var lite mindre klädprovning, smink och parfymer ;-) Men vad hjälpte det, vi blev ändå så sena att taxi var det enda alternativet till restaurangen.

Ristorante Fantozzi vid Skanstull var värd för middagen. En ambitiös liten italiensk krog som vi precis fick plats 32 personer i matsalen på. De andra 6 gästerna satt lite runt ett hörn turligt nog för dem... Sant italienskt kaos utbröt när förrätterna skulle ut, trots att fröken ordningsman hade tagit med lista på vad alla hade beställt. Men det är inte så lätt när de har en förrätt till Lars, ställer ner den hos Söderman som inser att det är fel, skickar till Lars Olsson som säger "nix pix, inte min" skickar till Lars Ekeman samtisigt som Lars Mellgren och Lasse Jangby funderar på om den ska till dem... T.o.m. två Carita hade vi på plats! Till varmrätten hade de lärt sig och ropade ut efternamnet på den som skulle ha maten - då blev det ju faktiskt nån slags ordning på det hela :-)

Två av alla som skippade körningen och koncentrerade sig på kvällen...

Efter massor av mat, mer vin, grappa, Amaretto, kaffe och snack så ramlade vi över lilla bron till Rapido för efterfest. Tack och lov lämnade den nyktre fotografen oss (jomen visst var det tråkigt, men kameran skulle inte med) annars hade det kunnat bli spännande! Som vanligt belägrade vi baren och drack upp deras öl och Cube. Har hört att vi även syntes på dansgolvet och vilka det var som retades med den stackars 22-årige kille som bara skulle ställa sig i toalettkön - det vet jag inget om... Inte heller vet jag något om killar utan kläder på överkroppen, eller spännande moves på dansgolvet...

Konstigt hur suddiga i konturerna vi var efter ett tag...

Men jag vet att jag är med i världens bästa klubb och att Ducceklubben definitivt vann festen. Samt att en och annan lär ha en tung dag idag!

Sätta upp lite skyltar - pfffah!

Imorgon är det GATT! Det betyder att ett gäng Duccar åker slingrande vägar upp till Knutby, äter lunch och åker andra slingrande vägar tillbaka mot stan. Sen ska det såklart vara middag och partaj natten långt. Gott så! Men allt kul ska såklart förberedas och för att alla irriga Ducatister ska hitta runt så ska det sättas upp skyltar i de korsningar man passerar på vägen. För att göra det är det bra att ha:
En bil
Skyltar och buntband
Välfylld mage
Sällskap i bilen som springer ut och sätter upp skyltarna
Karta med färdvägen markerad
Reflexväst så man syns i mörkret

Lasse (som stand-in för Jenny) hade inget sällskap men en välfylld mage och reflexväst, jag hade Isa som skyltslav och sällskap men vi hade båda svarta jackor och inte lika välfyllda magar...

På väg ut så ringde restaurangen och påminde att jag skulle tala om vilken mat vi skulle äta. Visst, det har jag sammanställt i en lista som ligger i handv..... på jobbet!!! Shiiiiiit! Jahapp, bara att åka förbi jobbet på vägen hem och hämta listan då. Men de skulle vara kvar till elva så det är inget problem. Fint, då kör vi!

Nåväl, vi kom iväg från Djursholm när det mörknade och så var det bara att sätta igång. Jag och Isa skulle skylta baklänges eftersom vi förväntades ha tid att tänka på vilket håll man kommer ifrån. Snabbt märkte vi att ett buntband inte räcker runt de tjockare skyltstolparna. Och inte nog med det, buntbanden hade legat och torkat! Så de gick av lite titt som tätt. Ja, när inte Isa skar sig på dem då...

Men skyltarna kom upp, sakta men säkert. Trots mycket skratt och tjejsnack i bilen så missade vi inga korsningar! Vad vi vet... Väl framme i Knutby hoppades vi på att Lasse var i närheten. Det var helt fel. Totalt! Så vi fortsatte att åka baklänges ner mot Almunge och skylta. Fortare och fortare körde vi, nu började det bli lite småbrådis att hinna fixa den där matlistan innan restaurangen gick hem. I Almunge lämnade vi uppdraget, trots att den tappre Lasse hade en bit kvar, och styrde kosan mot stan i full rulle. Tacksamt rak väg och inte nog med det - man passerar en McDonalds på vägen in. Hallelulja, där räddades våra inte helt välfyllda magar och humöret. Vrooom, bränna motorväg till jobbet, sladda in och hämta listan, ringa restaurangen från bilen. Jag tror att Isa får öva på sin italienska lite, för det slutade med att jag fick läsa listan själv. Lite klurigt att köra samtidigt, men vi tjejer ska ju vara bra på simultankapacitet. Och så var det nästan ingen trafik...

Halv tolv ramlade jag innanför dörren, hälsade på lilla Mao och dråsade i säng med en gosig katt på magen. Nästa år blir det karta istället för skyltar!

Jaså, säger du det?!

"Hej, Anna heter jag". Räcker fram handen och hälsar på den välklädde killen som tar emot på lunchseminariet.
"Jag vet, vi pluggade samtidigt"

Neeeeej, inte nu igen! Alla känner apan, apan känner ingen...

Klös!

Om jag inte klipper klorna på Mao snart så kommer jag bara ha soffrester kvar istället för den vita (hmmm) fina soffan. I lyckan över att vara hemma hos matte ligger han och vräker sig i soffan, vilt trampande och spinnande. Jättemysigt, men kanske inte helt bra för soffan. Eller lakanen. Eller filten. Måste ta mig i kragen och brotta ner honom på badrumsgolvet och sen är det snipp-snapp som gäller!

Purr-purr!

Sol, kompisar, Ducati och höstfärger!

27:e augusti: Kommer hem från Gotland, ställer hojen under kapellet. Sen har den stått där! I nästan en månad, jag har inte ens lyft på kapellet för att putsa lite. Tvätta bort det värsta kalkdammet, nehej då. Skämmas borde jag! Men idag skulle han få rasta sig lite, Jenny ville ut och provköra lilla grisen. Nillan var inte svårflörtad att hänga på, en riktig tjejtur.

Det började sådär. Stannar hos Lasse och Jenny och ser att tempmätaren är högre än den brukar. Dessutom låter den knackigt, lite ojämn tomgång. Suck. Men det är helt enkelt lite dåligt med kylarvätska, så det är ingen fara vid lite fart. Som vanligt ropar man på Lasse som får komma och lyssna på tomgången. "Nja, det låter som Bimotan ungefär." Allt beror på vad man är van vid...

Nillan dyker upp och börjar direkt med "Lasse, varvräknaren har lagt av igen!". Stannar man hos husmeken så gör man! Det är bara lite glapp i själva räknarhuset, så den kommer igång igen. Tja, tillsammans får vi ju ihop en hel hoj, både hastighetsmätare och varvräknare... Jennys nya fina nöff-nöff-nöff är högblank, ren och sååå fin. Nillan och jag tittar ner på våra skitiga hojar med kraschkåpor och tittar fort åt ett annat håll...

Jenny tar täten, NIllan bildar eftertrupp och jag utan hastighetsmätare kör i mitten. Ut på E18, Jenny försvinner som en löning upp på påfarten. Hallå där, jag hänger inte med! Får ett ögonblicks förståelse för de som akut vill ha mer pulver för att kuna gasa rakt fram. Sen rullar vi på genom ett soligt Roslagen, vänder när vägen blir för dålig, njuter på kurviga småvägar och släpper på ute på stora vägen. I Norrtälje irrar vi lite innan vi hittar parkeringen till Lucianos missbelåtna muller. Temperaturen stiger, men vi kommer fram innan motorn blir alltför varm. Phu! Kaffe och macka, mums filibaba. Varför har jag inte kört mer på väg i sommar, det har ju klart sina poänger?

Iallfall när solen skiner, man har bra sällskap och det är fikastopp titt som tätt. Men så är det ju alltid med Ducceklubben, tror det lutar åt att vi får ordna mer lördagskörningar nästa sommar. Bara inte efter fredagsölen...

Nöjd sömning kisse

Så var det då dags att ta hem lilla Mao från mamma och landet. I mitten av maj lämnade jag ut honom så att själviska matte skulle kunna tillbringa sommaren i olika bandepåer utan att fixa temporärt boende till katten hela tiden. Ja, sen har han det ju så bra därute på landet. Självklart är det bara för hans skull jag gör det.

Men såklart att jag får lite dåligt samvete för att mamma får extrajobb, de har ju ändå två egna katter. Varje kväll ropar hon in stadskatten, släpper in honom i stugan (där de har kontoret) och klappar godnatt och varje morgon ska han släppas ut. Det verkar vara en rutin de har vant sig vid båda två, för han kommer mycket bättre när hon ropar på kvällen än när jag är med. Som när baranen ska hämtas på dagis och inte alls vill sluta leka när mamma kommer...

Så efter Gotland försökte jag åka ut och ta hem honom. Det gick ju inte så bra då, utan de bedyrade att "han är absolut inte till något besvär" och "det är nog lättare för honom att komma hem till stan när det blir kallare". Jaha, nu är det kallare och nu ska han hem! Petade i honom den obligatoriska lugnande tabletten (hallelulja!), stoppade in honom i buren och körde hem. Nu ligger det en snarkande katt i soffan och trycker sig mot matte, matte är mycket nöjd med sällskapet!

Rensa magasinet

Om man ständigt kommer hem med prylar (företrädelsevis till hojen) till sin kära mor på landet så får man hjälpa till åt andra hållet med. Idag har jag ägnat mig åt magasinsrensning. Ovanpå det som vi kallar garaget - inte att förväxla med garaget under huset där Luciano huserar på vintern - finns magasinet. En gammal loge byggd på 20-talet härbärgerar gamla möbler, kläder, böcker, tavlor, prylar och allmänt junk. Här har jag ställt ut, och för all del hämtat, en hel del under åren sedan jag flyttade hemifrån. Men nu var det dags för rensning eftersom mor min så smart hade krävt transport till tippen i betalning för ett gammalt fint skrivbord.

Kolla vad mycket junk! Och då är inte allt nere ännu...
Gamla IKEA-köksskåp, CD-hyllan Benno i svart, en hurts ommålad i blått, en byrå i samma blåa färg, hyllor, två gamla sängar (jättevackra men för korta och trasiga i fanéren tyvärr...), en tvättkorg, etc. etc. bar vi ner och ställde ut i väntan på transport. Inte nog med det, vi skruvade bort beslag och grejor för att kunna lämna det i trä-återvinningen. Det ni!

Nu är det mycket mer plats uppe på magasinet, så nu kan jag fylla på med det som står i mitt vindsförråd. Hum-hum, säg det inte till mamma bara... Belöningen efter detta utomordentligt goda dagsverke blev en kaffe med macka på trappen. Små saker som ger livet guldkant :-)

Sitta på en solig trapp och dricka kaffe - lantliga nöjen som inte går av för hackor!

En dag på landet!

Pensionärsvaning

Shit, shit, shiiiiiiiiiit! En ynka liten ridlektion och jag kan knappt röra mig för all träningsvärk. Okej, det var första lektionen på länge och hästen var stor och tung. Ja och det var säkert inte bra att stå i monter på en mässa samt sitta på seminarier hela dan igår. Men ändå! Sätta sig på cykelsadeln var ingen lek (aooooiiiiiii!), benen värker så fort jag försöker röra mig, plocka ner något från översta skåpet i köket är en pärs och att ta på sig strumporna imorse.... Ja, fröken pensionär var tvungen att sätta sig på sängen och trots det tog det emot att nå ända ner till foten. Eller att vika upp foten tillräckligt långt, beroende på hur man ser det.

Ajajaj, bäst att bota det med träning. Borde jag har gjort imorse eftersom jag är upptagen efter jobbet ikväll. Och imorgon kväll, hmmmmm.....

Höst, höst, höst

Det bara regnar och blåser, kallt och uschligt. Hojsäsongen känns långt borta, mer läge att kura framföra brasan. Men så kollar jag på MotoGP och känner hur jag bara vil, vill, vill köra igen. Starta motorn, värma lite, rulla ut ur depån och dra på gasen och samtidigt dra ner visiret. Mjukt in i första böjen, sakta öka kurva för kurva. Jaga någon som kör där framme, försöka dra upp tempot lite till hela tiden. Kommer hem, knäpper på datorn och läser rapport från Mantorp. Aaaaahhhhhh, jag blir inte alls avundsjuk. Inte det minsta. Men vad konstigt att Mackan alltid är på väg ut från banan på alla filmer? Nåja, det verkar vara ett bra sätt att få filmen snabbt publicerad!

Håller tummarna för bättre väder så vi kan reka GATT-vägar snart...

Höst och nya vanor, eller?

Jaha så har jag gjort det. Lyft på rumpan ur soffan och tagit på mig träningskläder. Det var verkligen på tiden, nu har det verkligen gått för lång tid sedan jag träande senast. Inte blev det bättre av att jag inte fortsatte ridningen den här terminen, det är iallafall motion även om icke-ryttare inte tror det. Ungefär lika sannolikt som att det inte skulle vara det minsta ansträngande att köra bana - hojen/hästen gör ju jobbet...

Idag så regnade det inte och inte hade jag skapat mig fler ursäkter heller. Så jag snörde på mig dojjorna och gav mig ut på en rask promenad med springande inslag. För mer än så är det i ärlighetens namn svårt att kalla det. Kom hem efter en halvtimme efter att ha fått en provkarta på hur en otränad kropp uppträder. Lite håll, lite ont i knät, lite slut i benen, lite totalt flåsande, allt i en salig blandning. HU!

Nu är det nya rutiner på gång, basta! Får väl se hur bra det går...

Aaahhhhhhh, varför är inte jag på Knutstorp????

Sista bankörningen med Ducceklubben för i år. Och jag är inte där!!! Faktiskt första för året som jag inte är med på, så situationen är minst sagt ovan. Och trist. Supertrist. Nu sitter de andra där och rapar efter att ha ätit underbar grillad mat från Hauges grill, dricker lite vin och laddar inför en bandag. Närå, inte alls bitter.

Jag vill också! Jag vill vara där, sitta och snacka strunt hela kvällen, skratta åt allt och inget, fundera på om det kommer regna nästa dag, pimpla lite vin, stå och borsta tänderna i dusch-baracken, snarka så de andra får sätta in öronpropparna, glida runt i depån, köra, fika, köra, fika, köra, snacka mer strunt, beundra alla hojarna...

Okej, jag ska tänka på de surt sega 55 milen hem när jag längtar för mycket. Ha så kul alla som är där!

Barn på nytt

"Gillar du att gå på Gröna Lund? Alltså åkattraktionerna?"
"Absolut, men jag behöver vänja mig gradvis... Och INTE fritt fall! Hurså?"
"Jag har fribiljetter och gratis åkband!"

Jiiihaaa! Eftersom kompisens sambo hellre står nedanför och väntar än åker själv så behövde hon ett sällskap som ville åka. Min beskrivning dög tydligen, så vi kom fram till att en torsdag efter jobbet borde vara bra om man inte vill tillbringa tiden i köer istället för i vikingaskeppet. Så lägligt bestämde vi dessutom att det skulle ske i torsdags, när solen sken och man kände att sommaren inte var långt borta.

Kl 17.00 hängde vi på låset och dök in ed åk-armbanden i högsta hugg. Men man kan ju inte vara hungrig, så en liten Langos slank ner innan vi började. Ett inte helt smart beslut, den tenderade att hoppa upp och ner i halsen lite väl mycket. Men det gick att fixa med en galss, så kunde vi åka vidare.

Det började lite lugnt med Kvasten, nya berg-och-dal-banan. "Iiiihhhhhh!" Roligt, roligt! Vilda musen, Vikingaskeppet, Bläckfisken, Jetline, Flygande mattan - nu var vi på gång. En gravt underskattad attraktion för höjdrädda är barnens fritt fall. Säkert en 5 meter hög och helt oförutsägbar när den ska falla ner. Vi skrattade så vi kiknade och såg i ögonvrån hur tjejen i närmsta lyckohjulet hängde över disken och skrattade åt oss. Det bjuder vi på!

Helt uppenbart så var vi ett rätt udda inslag denna kväll. Det var gott om företagsgäng som spelade femkamp, drack öl och åkte lite. En drös med tuffa tonåringar samt en och annan barnfamilj såg vi också. Men två glada, nyktra tjejer (inte helt tonåringar längre då...) som bara åkte, åkte, åkte - det var något konstigt. Det insåg vi när de som körde attraktionerna började säga hälsa på oss...

Ny krånglig dator

Dag två på nya jobbet. Nu hittar jag runt lite, har sökt febrilt efter information på intranätet, har haft genomgång med en i gruppen, ätit jobblunch och på det hela taget kommit igång lite. Men jag upptäckte en smärre katastrof: Jag kan inte installera msn på datorn!

Det är säkert jättefiffigt. Tänk på all tid som förspills när vi chattar. Men det borde inte gälla mig! Som en jättebebis tjurar jag över att inte ha friheten att snacka skit med vänner och bekanta under dagen. Det står t.o.m. i IT-policyn att vi inte får använda msn, så inget mindre än ett mirakel kommer ändra på situationen. Eller möjligtvis en kund som krävde att få kommunicera mig på msn...

Ingen som vill vara kund och kräva det? Snälla!

Nytt jobb, nya rutiner

Så var det då dags att börja på nya jobbet. Kom ihåg att ta en annan tunnelbana så jag hamnade åt rätt håll på morgonkvisten. Det är inte alls så lätt som det låter när man i alla år åkt åt samma håll och nu ska få morgonhuvudet att ha koll.

Idag har jag gjort massa bra sker:
- Jag hittar till kaffemaskinen
- Hittar även till toaletterna (kan var särskilt bra när man varit för mycket vid kaffemaskinen)
- Jag har lyckats logga in på datorn samt komma in på mailen
- Har installerat några lämpligt placerade skrivare
- Har testat det närmast belägna lunchhaket, inte alls illa
- Har sms:at och mailat ut mitt nya telefonnummer till alla och envar i mina adresslistor
- Har svarat på massa gratulationsmail
- Har sökt information om företaget och rutiner på intranätet

Av allt detta är det väl bara sista punkten som ger mig någon som helst vägledning för mitt kommande arbete... Tur att jag vet hur det är i början, ingen idé att stressa upp sig!

Höstkänslor

Tanken var att jag i helgen skulle hämta hem min lilla katt Mao från sitt sommarkollo hos mamma. Lämnade honom redan i mitten av maj när det var dags att starta bansäsongen och alla bortanätter, så det började kännas på tiden. Men när jag tog upp frågan så fick jag genast mothugg: "njaaaa, du tror inte att han blir ledsen att åka hem till stan nu? Det går säkert bättre i oktober när det är lite kallare." "Du behöver inte känna att han är till besvär, inte alls!" Jaha, tji fick jag. Ingen katt med mig hem den här gången alltså. Får göra ett nytt försök i oktober...

Fördelen med att ha Mao kvar på landet är att jag själv kan åka ut lite då och då utan att få dåligt samvete över den stackars ensamma övergivna lilla kissen här hemma. För det är en fin tid att vara på landet, gå ut i skogen och plocka svamp. Men då får det tusan regna lite, för det är knastertorrt i skogen och någon svamp finns det då rakt inte. Jag och mamma tog en "skogspromenad" (för att kalla det plocka svamp vågade vi inte...) med kaffetermos i solskenet. Vacker skog, men svampna hade gått och gömt sig. Inte en svamp såg vi, inte ens en liten sketen vit giftig sak skymtade vi. Men att sitta på en sten i höstsolen och dricka kaffe är inte fel det heller :-)

Innan det var dags att styra bilen mot stan igen så vinterbonade jag garaget lite. En stor gammal matta fick en ny plats i källaren, himla käckt. Lite trevligare och så rullar inte alla små skruvar jag tappar så långt. Nu ska jag bara skaffa en lampa och en lämplig pall att sitta på, sen är garaget färdigt för att vinterhärbärgera Luciano.

En heroisk insats

Idag har jag varit modig. Superhjälte i det närmaste. Kanske inte i allmän betraktelse, men för en höjdrädd fegis som jag. Så här på den lediga dagen mellan gamla och nya jobbet passade jag på att åka ut till landet och föräldragården. Där finns det alltid saker att sysselsätta sig med och projektet för dagen var (förutom att köra ner hö till fårhuset) att såga ner ett par grenar som låg mot taket på gamla stallet.

Problmet med det är bara att det är högt upp och svårt att komma åt. Med två personer som får gelé i benen redan på 2 meters höjd och en med träben redan från början så var det närmast att betrakta som ett kamikazeuppdrag. Men självklart skulle mamma och jag fajtas om vem som skulle skyddas från att klättra upp. "Det lilla barnet" (mammas version) eller "den gamla mamman" (min version). Jag vann och tänkte att det kan inte vara så svårt, jag får bita ihop. Nerifrån såg det så enkelt ut att bara kliva från stegen ut på taket och stå där medan man sågade ner de två trilskande grenarna. Jo tjenare!

På darrande ben plockade jag bort tegelpannorna en efter en så jag kunde klättra upp och ålande mig långsamt uppför taket. Tillslut nådde jag första grenen och kunde såga ner den. Plättlätt, tunn och fin var den. Sen skulle jag "bara" ta den tjocka också. Som satt högre upp... Plockade bort ett par pannor till och flyttade mig i ultrarapid lite högre upp. Fick kapa en gren som var ivägen och tillslut kunde jag få loss åbäket till gren. Utan att den ramlade i huvudet på mig dessutom. Vid det laget utförde mitt högerben en ensam jittebugg, helt omöjligt att stoppa med mindre än att lägga fast det mot taket. Pfah, klart jag kan klättra på tak! Börjar sätta tillbaka pannorna långsamt, långsamt och kan klättra ner till stegen och ner på marken. Tokigt nöjd, med gelé i benen och dunkande hjärta.

Hur högt jag var? Säkert 3,5 meter upp!