Kamaxel? Nej framaxel!

Upptäckte när jag tog bort framhjulet (banka, banka...) att min framaxel hade en stor bula på sig. Dax att byta den, koll med Ducati Stockholm när ändå Andreas var där. Nix pix, ingen framaxel hemma. Ringde istället leverantören nr 1, Biscaya.

-Hej jag heter Anna och är på jakt efter en ny framaxel till min 748:a från 1996.
-Jaha, vänta ska jag kolla om vi har en hemma. Är det en Bip eller SP?
-Bip. (Vad han nu ska veta det för, det kan ju inte gärna vara någon skillnad?)
-Hmmm...

För att fördriva tiden när han slår i datan så småpratar jag lite om problemet med bulan och får helt plötsligt kommentaren:
-Kamaxel eller framaxel???
-Framaxel!
-Jaha, jag tyckte du sa kamaxel... Ja då blir det lite lättare, en sån har vi hemma!

Så imorgon hoppas jag att det ligger en framaxel och inte en kamaxel i brevlådan...

Knottrigt gummi på Luciano!!

Nu kanske inte knottrigt gummi är det första man associerar med en Ducati 748, men just idag gör jag det.

I varje hårdare inbromsning har jag två alternativ:
1) Att åka fram som en smörklick på het potatis och sitta som en schmäck i tanken
2) att hålla kvar innerknät mot tanken och motverka ovanstående problem.

Det är väl i sig inget större problem, men om jag håller kvar båda knäna mot tanken så blir det så förbålt svårt att flytta ut kroppsvikten och hålla hojen mer upprätt i kurvan. Och knät. Med knäpucken. Som är tämligen oskrapad. Åtminstone om man undantar tillfället som även genererade ett rump- och hojskrap.

Så i veckan vände jag upp och ner på internätet efter ett par Stompgrips som skulle levereras innan SMC-kursen på lördag. HIttade via CSS ochde kom redan efter ett par dar. Så idag skulle de på. Ett par knottriga gummiplattor som ska fästas på tanken, det måste ju gå fort. Turligt nog hade jag fått monteringstips på senaste Kinnekulle-körningen om att använda hårfön, värma och dra bort pappret lite i taget. Tur att hojen står precis utanför fönstret till tvättstugan så det fanns el nära, tillskillnad från när man skulle värma bilrutan för den där transponderh-et.

Skred till verket beväpnad med hårfön modell större och en ängels tålamod. Ängeln försvann efter ett tag och ersattes av en honjävul. Attsingen vad trist det var. Och svårt att inte få några bubblor! Men nu sitter de där, lite olika, men dock på plats. Ett strategiskt placerat Ducati Corsemärke placerades dessutom precis ovan bucklan i tanken, så nu finns den inte mer...
Snygg tank, det man inte ser finns inte...

Jaaa, vet inte vad Luciano tycker om att bli inklädd i knottrigt gummi... Men det lär väl visa sig i helgen!Luciano iklädd knottrigt gummi. Inte vackert, förhoppningsvis bra.

Finmek i solen - regnet - solen

Om jag skulle ta och börja beta av den lilla listan med saker som ska åtgärdas på Luciano. Om jag skulle... Nu när jag har uppgraderat verktygslådan och allt. En liten eftermiddagstur till Biltema kan göra underverk för den tröttaste verktygslåda och det var väldans vad fina de nya långa lednycklarna var! Hjulen tog jag av redan i fredags för att hinna lämna in för däcksbyte innan helgen. Fick upp honom på bakstödet själv (det är ju plättlätt när man väl har gjort det ett par gånger!) och fick t.o.m. loss bakhjulet. Alldeles. Själv. Kom inte och säg att det inte går framåt! men det kinkiga framhjulet tarvade hjälp och en hel del pundande innan hjulaxeln kom ut. "Lossa muttern och tryck ut framaxeln." Tryck??? Jodå, den ska man kunna peta ut med tummen. Haha, försök det om ni vill! Här krävs det rejält bankande för att få ut den på andra sidan... Lossnar metallflisor gör det när jag skruvar på den också, verkar minst sagt lite knas. Dags att byta den, har redan slipat ner en liten bulle på den en gång. Men inte fanns den hemma på Ducati Sthlm, får kolla med Biscaya när de öppnar på tisdag.

Men hjulen till trots, jag hade ju lite mer saker på min att-fixa-lista. Som dessutom växt då jag lyckats beställa hem sk. stompgrip - genomskinligt knottrigt gummi till tanken. Fult som stryk, men ska vara ruggigt bra för knägreppet. Tog mitt pick och pack, gick ner till hojen, tog av kapellet och började plocka bort grejor. Har lagom fått av kåporna och batteriet när regnet kommer. Fort ihop med alla grejor (jag vill ha garage!!!) och lagom när det är klart och jag är blöt så slutar det regna. men vad tusan! Kollar himlen och ser idel blått. Jaha, på't igen!

Gör rent bromsoken som såg ut att ha badat i skit, satte i nya beläggen, kollade främre kamremmen, gjorde rent runt batteriet, torkade av den nysmorda kedjan, klappade på honom och satte tillbaka kapellet lagom innan nästa regnskur. Nu är det bara sätta tillbaka hjulen, gummigreppen, kraschpuckarna, hastighetsmätarmojen (som lär dröja till vintern...), nya blinkers samt några kul dekorationer till kutsen... Jag behöver mer semester!

Depåslav på Gelleråsen

Så sitter man i bilen på väg till Gelleråsen igen. Dock norra vägen och vi stannar i Sollentuna för att lasta en 748R och en oherrans massa pryttlar. Det är nämligen riktigt race på gång och ingen vanlig bankörning. Team T.J.E.J.E.R. ska köra ERF och jag och Isa ska vara depåpersonal. Klart jag gör det, skulle ju ändå dit och titta! Efter ett smärre påussel har vi fått på hojen, en uppsättning däck, verktygslådor, tankningsutrustning, däckskrängare och annat bra-att-ha på ett ytte-pyttigt öppet gallersläp. Bilen med fyra personer och packning är ungefär lika luftig som en sardinburk, men det gick. Bra jobbat! Vi rullar på med det obligatoriska middagsstoppet på Max i Örebro, kommer fram till banan framåt kvällningen. Eric är där sedan några dagar, José har kommit från familjesemestern på Västkusten så nu är hela teamet på plats. Och klockan är inte ens nio, vad har hänt??? Vi lastar av i ett huj och ägnar oss sedan åt det viktigaste: socialisera med anda klubbmedlemmar. I ett kluster står de flesta Ducce-tälten, det grillas och pimplas vin och grappa. Såklart, här är det gemenskap och glada miner trots BoTT-tävling dan efter. Härliga Ducceklubben! Men allt kan inte vara semester, nu blir vi inropade för tankningsövning. Snabbtankningen vill inte fungera, det läcker bensin åt alla håll och tältet stinker! Efter mycket muttrande och pulande ger man upp och vi får helt enkelt dela på Team Sorelle Diaboliches tankningsutrustning. För man kan ju inte tanka ur dunk, gubervars! Det är ju ändå ett race på 4 timmar och hittills har man aldrig kört ett helt race. Så det är verkligen viktigt att spara sekunder på tankningen! Eller inte...

Så småningom åker vi till modellflygklubben där vi har hyrt in oss i deras campingstugor. Jättetrevligt, fräscht och med en klubbstuga innehållande stora brunmurriga soffor att sitta och hänga i. Så det gör vi! Datorn vägrar visa senaste Moto GP-loppet, men vad gör det? Framåt ett droppar vi i säng och ställer förtvivlat klockan på sju. Kudden är så mjuk och skön, zzzzzzzz. Det ringer på dörren, jag måste öppna, orkar inte, telefonen ringer... Vaknar till och inser att klockan piper vilt. Uuuhhhu! Vacklar ner till toalettbyggnaden och tittar på den molninga himlen. Håller tummarna för att vi ska slippa regnet, men Micke har ju skaffat regndäck nu så det ska ju inte regna mer...

På banan har vi det lugnt, hojen går igenom besiktningen. BoTTarna kör kval och Eric kör otroligt bra. Henrik är som vanligt snabbast av svenskarna i Ducceklubben och Swedie är som vanligt snabbast av alla. Den där Wats, undrar vad han håller på med? Varför står inte hans nummer bredvid Swedies? Eje? Ahhhhaaaa! Det är en annan Wats, morbror tror jag visst det var. "Gammgubbarna" håller stilen i BoTTen vill jag lova!Hojen rullar och José är redo att gå ut på kvalet.

ERF-kval och det går bra för T.J.E.J.E.R.na. Rullar på fint och hojen håller ihop, strålande! Team Sorelle Diaboliche har den sanslösa oturen att få punktering på framdäcket i en inbromsning och alltså en vurpa. Dessutom tog fälgen stryk, så ett tag ser det ut som det inte blir någon start. Men det finns ingen som Alex när det gäller fixande, så hon lyckas låna en fälg av duccebroder Björn! Nu börjar stormekande för att få ihop hojen i tid till start. Samtidigt är det kval två till BoTT och vi hänger över staketet och kollar. Race är som bäst när man känner de flesta som kör! Eric lägger superfina tider och ligger 5:a. Henrik är åter bästa svenska Ducce, men där är ett nummer på topp-fem-tavlan som jag inte känner igen! Vem är det? En ungtupp bland gammgubbarna visar det sig, andreas blott 17 år ung. Kör så det ryker och snor Eric på en topp fem plats på sista varven. Bra jobbat!

Vi hinner precis ladda upp med Betsys och Jockes supergoda Pasta Bolognese med färsk parmesan, Alex hembakta bröd med egengjorda tapenade innan BoTTen startar. Starten går och in i första kurvan blir det kaos. Vi hör krasch men ser inte vad som händer (det kanske var sådär fiffigt att ta mat precis innan?) mer än att det är fullständigt kaos. Det visar sig att unge Andreas fastnat med framhjulet mellan Björn Saethes bakhjul och ljuddämpare och gått omkull. Björn lyckas hålla sig på hjulen men hamnar långt efter i kalabaliken. Eric har (som vanligt kanske man får säga?) tappat i starten och jagar sig upp genom fältet. I toppen är det som vanligt Swedie följt av Henrik och Ronnie som parkör, efter det kommer norrmannen Geir jagad av Eric på håll. Eric närmar sig och kommer ikapp, men tar det kallt och bevakar ett tag innan han går om och drar ifrån. Geir muttrade något om kramp med ett snett leende... Sen är det rätt statiskt utom Björn Saethe som jobbar sig upp genom fältet. På sista varvet ser vi ett dammoln och gulflagg i Hårnålen. Mikkel har bromsat på sig när han blev varvad av Ronnie och gjort en rejäl vurpa. Börje som jagade följer med ut men håller sig på hjulen, men Tobbe och Lasse kommer om. Micke kör kalasfint och ligger länge sexa. Men när han ser gulflaggen av Mikkels omkörning är han så noga att inte missa någon flagga att han tror sig se gulflaggor som inte finns och Anders Bäckj smiter om precis innan mållinjen! Men starkt jobbat ändå. Gladast var som vanligt Kjellegård, positivitismen förkroppsligad. Härligt race med massa spänning och alla vurpade klarade sig efter omständigheterna bra.

Nu närmar det sig start för ERFen och djävulsteamet mekar vilt. De hinner precis få ihop hojen och besiktiga, men det blir start från depån. T.J.E.J.E.R. laddar inför LeMans-starten som José tar. Han lubbar över banan, slänger sig upp på hojen, det ser vansinnigt proffsigt ut. Sen tar det proffsiga slut, han kommer inte iväg utan fibblar febrilt med något. Fibbel, fibbel, där kom han iväg! Det kan vara bra att inte slå av tändningen, kom ihåg det nästa gång...Jay väntar på att José ska komma springaden och hoppa på hojen.

Det dröjer inte läge förrän han kommer in i depån, vad är det nu? Hojen går inte bra på höga varv, tusan också! Man misstänker de elaka dB-killers som stryper luften och plockar sonika ut dem. Iväg igen och köra några varv. Tillbaka som ett skott i depån, vad nu då? Vill fortfarande inte, går superknas helt enkelt. Jaha, här krävs grövre mekande. Inget finlir, vi kopplar ur hela powe commandern. Nu går hojen, om än inte optimalt.

Det rullar på och blir t.o.m. förarbyte och tankning! Det är inte mycket för oss att göra och japanerna ylar tradigt på banan. ERF är inte speciellt spännande, inget att följa på samma sätt som med vanliga race. Jay är ute och kör varv på varv på varv på varv. Men var är han nu? Och vad står borta i Ejes??? Näääää.... Hojen kommer in på skamkärran med all olja i båte och två stora hål i motorn. Nääääää.... Jo, precis så trist är det. Men 81 varv blev det, nytt rekord. Men Eric hann inte köra den här gången heller, tur han kör i BoTTen också.Det är ett hårt liv att vara depåslav... Kanske skulle druckit mindre vin kvällen innan!

Vi ägnar oss åter åt vårt 3D-pussel kallat lastning och kommer rätt snart iväg till pizzerian och vidare mot Stockholm. Allt håller sig kvar på släpet och avlastningen går rekordfort, tänk vad lite motivation att komma hem innan midnatt kan göra! Kör hem Isabell och klarar inte riktigt av det där med "innan midnatt". Slänger in väskan och inser att denna sommar står allatid halvt packade eller uppackade väskor på golvet hemma. Men vad gör det - jag har semester i depån :-)

Jag vill ha garage!

Det är inte så mycket. Men lite småfix måste ju alltid göras...

Byta bromsbelägg
Ta av hjulen och lämna in för däcksbyte
Försöka fixa hastighetsmätarmojen - igen!
Rengöra och smörja kedjan
Försöka få på lite dekaler på den tråkröda kutsen
Byta blinkers
Sätta på kraschpuckar

...nästan inget alls....

Men särskilt med det eviga småregnandet skulle det sitta väldigt fint med ett garage!

Ännu mer Kinnekulle

Dag två på banan är alltid bäst. På något sätt sover jag till mig mer fart och flyt, fram för mer dubbeldagar! Dessutom sken solen denna morgon och humöret var på topp redan på vägen mot banan. Isa och jag sköter markservicen och lastar av alla tre hojarna innan Dick dyker upp i den lilla sportilen. Jojo, kan själva! Förarmöte, en del nya sedan gårdagen. Jag lovar att köra föråkare idag igen, men först ska jag ut i min egen grupp. På tredje varvet lyckas jag med en klockren rejsväxling, hinner inte ens dra in kopplingen innan 4:an klickar i på rakan. Vajert, det där kanske man skulle öva på. Innan Kvarnkurvan ska jag växla ner till trean och trycker in kopplingshandtaget. Eller rättare sagt, försöker trycka in. Sitter som berget och tänker inte ge vika - hoppsan då! Får istället puttra runt på fyran med armen upp och ta mig in i depån. Men sen då - hur stannar man en hoj som har växeln i?Rullar långsammare och långsammare och tillslut ger den upp med en hostning och jag bromsar tvärt och sätter ner fötterns. Utan att ramla minsann! Men sen då - hur rullar man iväg en hoj som man inte kan frikoppla? Ser man på, det går att klicka i växlarna ändå, så jag får (för en gångs skull) i neutralen och kan baxa i väg kinkige Lucaino.

Direkt till platsen där Lasse står, den bästa hjälp som finns att få. Nu var han iofs på väg ut att köra, men jag kan ju börja själv. Av med kåporna, ut med slavcylindern, kolla tryckstången och sen är jag inte själv längre. Klart man inte står utan hjälp på en Ducceklubbskörning! En okänd välgörare och Hauge kommer till undsättning och det visar sig att kolven har fastnat på tvären. Banka ut den och nu kommer Lasse också. "Jamen, jag har en extra slavcylinder med mig..." Helt klart var den magiska källaren förflyttad till bakluckan! Byta cylindern och så lufta kopplingen, sen var Luciano nöjd med uppmärksamheten och kopplingen funkade. Pust!
Hann lagom ut till nästa pass, här skulle det köras.Fast en stor del av bandagarna är ju depålivet! Sitta i solen och ljuga lite, inte dumt det heller.

Som vanligt hade jag sovit på saken och det kändes lätt och det flöt på bra från början. Kom ikapp ett monster och var tokigt nöjd med att inte vara långsammast. Däremot tog jag mig inte om, feg på den fronten som jag är. Tydligen var det inte helt lätt för alla att ta sig om mig heller, för helt plötsligt kommer en hoj på vänstersidan innan högfartsvänstern under bron. "Ohhhhhiiiii" här gäller det att svänga lite senare och hålla blicken långt fram. Hjärtat pumpar någonstans i trakten av munnen och det tar väl ett varv innan jag kör normalt igen. Phu...Full fart in i TV-kurvan!

På eftermiddagen kommer jag ikapp en kille som jag dessutom lyckas ta mig om i utgången på rakan. Flinar fånigt belåtet i hjälmen och är löjligt nöjd. "Jag kan köra om, jag kan köra om!" På sista passet tar jag mig ikapp Hauge som helt plötsligt har försökt börja flytta sig runt på hojen. Och samtidigt tappat flytet helt. Ligger bakom och skuggar för att hitta ett bra tillfällle till omkörning. Kommer upp nära innan kurvan, vi har lättat av och ska svänga. Men hjälp, han bromsar lite till! "Ohhhhiiiii", bromsa hårt och så rakt ut på gräset. Bumpar över gräset och kommer ut på en tvärväg där jag lyckas stanna. Phhhhhhuuuu! Vänder hojen och ut igen, på't igen bara. Det känns faktiskt helt okej och jag kör på. Dock utan att försöka ta mig om någon...

Dags att avsluta och börja fundera på kvällens mat. Vit grupp går ut på sista passet och redan på andra varvet ligger det minst en hoj i kurvan ut på rakan. Det ser ut som flera och stort kaos! Huanemej, det där ser läbbigt ut. En efter en kommer de övriga in men var är Isa? Ujuj! Visst är det Isa som ligger där och hon ligger kvar också. Ambulansen kommer ut och de sitter på marken och själv biter jag på naglarna. Efter en halv evighet kommer de gående och vi kan pusta ut. Hojen har redan kommit in och har av vänliga människor redan blivit tvättad och kontrollerad. Mirakulöst nog har den inga nämnvärda skador och Isa själv är bara mörbultad som efter en rejäl handbollstackling. Men det var en sanslös tur att hon hade fått på krasckåporna under gårdagens regnande, annars hade det svidit mer. Vi tar oss rätten att be om hjälp med lastningen och jag beger mig på shoppingtur i Götene igen.

Två hungriga förvirrade själar som ska rodda ihop middag, det går förvånansvärt bra! Idag var det slut på vettigt nötkött att grilla (för det hade vi köpt upp dan innan...) så vi valde kyckling. Fyllde med soltorkade tomater, mozzarella, basilika, bacon och grillade på låg värme. Vitlöksbröd, sallad, fetaostsås och baguetter fick vara tillbehör. Brownie med vaniljglass och massor av jordgubbar till efterrätt, vi fick ju ingen igår! Kvällssol, sällskap, matlagningsvin, grill och bara hur härligt som helst. Fast jag har hört att det är sisådär fiffigt att ha gasen på utan låga, för då kan det smälla till helt plötsligt...Chokladkaka är gott! Särskilt med portvin till...

Beviset på att alla var mätta är att det blev en fånig efterrätt kvar, ingen sade sig orka den! Men vinet gick åt, likaså portvinet och grappan. Det var helt enkelt världens bästa idé att vara kvar en kväll till efter bankörningen och grilla!

Trött, trött, men glad-glad!

Hemma igen efter två dar och tre kvällar på Kinnekulle / Hällekis. En fantastiska bana som jag trivs som fisken i vattnet på och ett vandrarhem som är idyllen i kvadrat. Kan det bli bättre?

Onsdag eftermiddag - lasting och nedfärd
Har redan hämtat Isas lånade tre-hojars-släp på tisdagskvällen, så jag har hela dagen på mig att förbereda. "Ska bara" köpa knägummi till tanken och bromsbelägg på Ducati Stockholm, packa och lasta in i bilen innan Dick dyker upp vid två. Plättlätt! Får likförbaskat köpa färdig lunch när jag ändå är i affären, öppna väskorna och slänga ner halva garderoben och är oändligt tacksam at Dick är rejält sen... Vi lastar på snabbt och enkelt, åker in till Söder för att hämta Isa och hennes nya pärla - en 916 helt i original med blanka fina kåpor.Vackert släp! Vi fick många beundrande blickar på vägen...

Isa och jag drar söderut med tre hyprar på släpet med Dick och hans lilla Z4 som följebil. Servicebil - inte illa! Kommer ner till det superidylliska Hällekis vandrarhem och möter en uppsluppen klunga Ducatister runt grillen. La famiglia! Lite vin och struntsnack, sen väljer vi att natta oss och ladda inför morgondagen.

Torsdag - första dagen
Moln på morgonen, men inget regn. En hel karavan med bilar (med vackra släp) rullar ner över Kinnekulle till banan, man behöver inte hitta själva för att kunna ta sig dit inte. Trångt i depån och vi känner oss lite smarta att vi åkte tidigt och tog plats. Med tanke på de gråa molningen känns det bra att stå vid taket... Det börjar dugga lätt, men inte så farligt. Lovar att köra föråkare i vit och grön grupp så de ska få det lugnt och fint på mastervarven. Rullar runt med vit grupp och inser att det regnar mer än bara lätt. Det regnar ordentligt! Kommer in i depån och släpper ut gruppen, stannar själv för att slita på mig även regnbyxorna. Kunde ju ha varit fiffigt att göra det redan från början, men med tanke på att jag höll på att glömma jackan ska jag väl vara glad att den iallafall kom på. Går ut igen med grön grupp och känner hur det rinner i stövlarna, handskarna är genomblöta och varven kan verkligen inte sättas på nöjeskontot. Kändes sådär att börja en lång dag på banan med plaskvåta fötter... Men Carita behövde varmare kläder, så vi tog en tur tillbaka till Hällekis och hämtade torra varma kläder. Eftersom sanna Ducatister inte kör i regn så missade jag inga pass utan bara en del struntprat i depån. Och mek såklart. Isa hade fått upp sina krasckåpor med Prylis och försökte få på dem. Det krävdes tyligen lite sågande samt mycket buntband och silvertejp, men med mycket envishet och en god portion hjälp fick hon på dem!

Turligt nog hade regnet den goda smaken att upphöra mitt på dan, banan torkade upp och det var dags att ge sig ut och gasa lite. Roligt, roligt, men vad långsamt alla kör!?! Själv hade jag ju fuskat med två dar på Kullen veckan innan och fått upp farten. Bytte till röd grupp och konstaterade att jag visst hängde med rätt bra. Mycket roligare, nu var det bara fullt ös som gällde. Gasa, gasa! Men fortfarande envist i skalbaggeposition, fastklamrad över tanken. Det blir det inget knäskrap av...

Fullt ös blev det även på grillen lite senare. Hauge hade sin lilla portabla gasolgrill med sig, så vi skulle köra lite allmängrill på kvällen tänkte vi. Gick och tog upp anmälningar och det blev fler och fler. Vid 25 började jag inse att det skulle få hållas enkelt. Vid 38 åkte vi till affären, när vi kom fram var vi uppe i 50... Väl inne kollade vi ICA Götenes utbud på nötkött och kunde snabbt konstatera att det var sådär. Åtminstone om man ska handla till 50 personer. Frågade i delikatessdisken om de hade någon entrcôte i bit bakom och det hade de som tur var. Vi tog alla 11 kilo som fanns och tömde en kyldisk creme fraiche samt gjorde ett stort hål i disken med potatissallad. Sen var det bara 10 baguetter, sallad, grillolja samt något att blanda såsen i som behövdes. Tur att bilen är stor! Lasta ur den lilla grillen, sätta folk i skära-jobb, duscha och sen middagsdags. Kände mig som en riktig bamba-tant när jag stod och langade upp sås, men att döma av kommentarerna så var det uppskattat iallafall.Kockarna i samspråk och den eminente kökshjälpen Per vid skärbrädan. Han och jag sa samma sak: "Bättre på att laga mat än att köra hoj"

Kan man ha det mycket bättre än att grilla i solen med ett glas matlagningsvin, massa Ducatister, en ny bandag väntar på en? Tja, det skulle vara sovmorgon då... Det blev lite småsent och enligt uppgift från rumskamraterna somande jag så fort jag la huvudet på kudden.

Gelleråsen = stop and go

Jahaja, så ska man alltså ut på Gelleråsen efter två härliga dagar med lite folk på Kinnekulle. Det är hur många hojar som helst som har ställt upp sig bakom skyltarna, huanemej! Lovar att köra föråkare i grön grupp eftersom de där snabbåkarna har lite svårt att anpassa tempot till de som kanske aldrig har kört på Gelleråsen eller på bana alls tidigare. Drar på mig västen innan mitt eget pass och blir helt plösligt föråkare även där. Smart att dela upp gruppen på flera, så att det finns någon chans att se spårvalen för den som inte ligger först. Kör mina tre varv och släpper gruppen i depån. Åker ut efter alla och hinner inte mer än till första kurvan när jag ser att någon har gått av. Ooohhhh, jag som redan är så nojig på den kurvan. Det gick bra med föraren, men något mer kört för vit grupp blev det ju inte. Tjejen som har lagt sig ner i just den kurvan på just utgångsvarvet på andra passet ska väl inte säga något, men det är lite fiffigt att ta det lugnt i början...

Går ut med grön grupp och försöker hålla ett jämnt tempo som alla ska kunna hänga med i utan att det blir alltför stillastående. Det verkar gå bra och på sista varvet ökar jag lite vartefter och de hänger på fint. Skönt! Rickard som förutom att vara med i bankommittén är SMC-instruktör tar sig an de som inte har kört alls på bana förut och kör med dem. De gör övningar och han ger hjälp och tips. Heder åt honom för det, vilken härlig första dag på banan med Ducceklubben de fick!
Rickard tar sig an de som inte har kört med Duccekluben tidigare

Det går krattigt med körningen, saknar Kinnekulles svepande kurvor. Bromsar nästan ner mig till stillastående innan de skarpa kurvorna och är spänd som en fiolsträng i Hårnålen. Vartefter under dan släpper det lite, men det är fortfarande i de större kurvorna jag kör bäst. Tappa i Trösen, ikapp in i S-et, varv efter varv. Ejes har fått ny asfalt och efter några pass har det gått in i huvudet att det ite längre är någon trottoarkant i mitten man kör över! Hurra, nu släpper det lite. Isa är däremot i sitt esse, lånar Andreas hoj och kör som hon är född på en hyper!
Första gången på lånad hoj - det kan man inte tro!

Fram på eftermiddagen så kommer jag ikapp en fin MH på sista varvet, så jag står direkt efter den när vi ska ut. Han är sen ut så jag åker förbi ut ur depån. Noga med att värma upp däcken tar jag det lite lugnt på första varvet och på rakan dånar han och en kille till om. I Trösen "tvärstannar" han och kör jättekonstigt genom kurvan, sen full gas på minirakan. Broms inne i kurvan och lite broms mitt i S-et. Killen mellan oss vill om men får svårt eftersom han kör så vingligt och gasar satan när han väl rätar upp. Vi ligger bakom och samlar oss för utången på stora rakan (efter att han har försökt ut på samtliga smårakor). MH-killen blockar effektivt genom att ligga låååångt till höger och hålla låg fart och när han väl flyttar på sig har han gasen i botten. Då är det försent att komma om med en lillhyper. Nästa varv ser likadant ut, med den skillnaden att jag inte längre försöker. Nu håller jag mig istället på respektfullt avstånd för att inte bumpa in i baken när han bromsar mitt i kurvan. Går in i depå för att komma på en helt annan del av banan och har sedan fritt spår. Härligt!

Några regndroppar kommer in över banan och det ser inte ut som det ska bli mer körning, men så slutardet lika snabbt som det började. Jenny och jag bestämmer oss för att ta ett sista "göra-allt-rätt-i-lite-lugnare-tempo-pass". Jag följer efter och får för första gången helt rätt spår genom Hårnålen, tack Jenny! Vi parkör och växeldrar och trots att vi tänkte ta det lugnt så blir vi inte så mycket omkörda. Ser man på, nu börjar vi ha fått upp farten minsann! Några regndroppar på visiret får mig att snabbt gå in i depån, superdupernöjd tillslut.

Lastningen går snabbt (man lär sig så mycket konstiga saker av att köra hoj...) och släpet med fyra Duccar ser riktigt imponerande ut. Stopp vid Våtsjön för mat och då ringer telefonen. "Det är inte så att ni har glömt ett par campingstolar?" Jo såklart, tur att det finns snälla ducatister som tar hand om allt man sprider runt sig. Nu kommer regnet och hela vägen hem kör vi i ösregn, rätt nöjda med att inte sitta på hojen!

Kinnekulle i solsken!

Solen tittade fram över Hällekis, men sedan var det mest moln. Oroliga Ducatister studerade skyarna och höll tummarna. Väl på banan började det klarna lite och solen tittade fram. Några åkare hade lämnat och några nya fanns på plats, men vi var fortfarande inte mer än ca 40 personer. Tre grupper i 20 minuters pass precis som dan innan, mycket åka blir det!

Ut på banan och känna sig för lite. Jodå, nog hade gårdagen gett resultat. Spårvalen satt där de skulle, det kändes mer avslappnat och leendet satt som gjutet under hjälmen. Men de nya förarna körde väldigt långsamt och det är ju inte så många ställen som man får köra om på. Nu fick jag verkligen vrida på rullen på rakan för att ta mig om och det blev mer regel än undantag att köra om efter kvarnkurvan. Ronny kom ut och parkörde lite för att kunna komma med tips och när vi kom in var domen glasklar. "Byt grupp!" Men hjälp, jag kan ju inte köra med de där snabbrejsarna, inte ska väl jag och ni kommer varva mig hur mycket som helst... Men visst kände jag att jag blev stoppad ute på banan så varför inte göra ett försök?

Ut på nästa pass och känna sig för. Visst blev jag frånåkt, men inte så illa som jag hade befarat. Okej, Tom och Micke körde om mig tre gånger (ska inte gå ut framför nästa gång!) och de flesta någon gång. Men jag kände mig inte ivägen, man får ju köra om överallt. De kom på yttern, de kom på innern och för att inte tala om rakan (swooooosch!) men det var aldrig obehagligt. Nästa pass fick Ronny leka hare i mitt något lugnare tempo och jag följde efter. Full koncentration på att följa och då hinner man inte tänka på saker som att det är läskigt att satsa på betongfundamentet eller att handen automatiskt vill lätta på gasen. Nej här gällde bara att hänga med. Vi kommer in i depån efter passet och jag får nästan inte plats med leendet i hjälmen. Ansiktet hotar att spricka på mitten och det är bara tröttheten som får mig att inte dansa vilt och hoppa upp och ner av glädje! Kinnekulle är verkligen en bana jag gillar!

När passen är slut är jag det med och vi lastar för att åka upp till Gelleråsen. Rullar genom metropolerna Laxå och Degerfors på väg mot storstan Karlskoga, det är rena geografilektionen att vara ute med Ducceklubben. Kommer fram till Gelleråsen och de hutlöst spartanska stugorna. Men vad gör det, för utanför fylls det med Ducatister som grillar, dricker öl och snackar strunt. Hela gräsmattan är full av bilar med släp och det blir sent innan depåtystnaden slår till.Som någon sa: "egentligen är vi bara förtäckta campare som använder bankörningen som ett alibi!"

Kinnekulle - dag 1

Så var det dags igen för en bankörning. Förvisso inte med Ducceklubben, men med Carita som arrangör så är det iallfall Ducce-tätt. "Den enes död den andres bröd" kan den här gången tolkas som att Andreas inte fick ledigt från jobbet och jag kunde åka ner med Ronny och storsläpet. Gott om plats, lättlastat och hämtad hemma - lyx!

32 mil är långt, men inte lika äckellångt som 55 till Knutstorp. Någonstans efter Laxå började det bli rejält segt, men tillslut kom vi fram till idyllen Hälekis vandrarhem. Lite andra Ducatister satt självklart och grillade, så det var bara att slå sig ner. Fram med smörgåstårtan, mutan för senaste mekarhjälpen, och en kall öl. Innan sommaren är slut kommer jag att ha bakat många smörgåstårtor...

Det är mulet nästa morgon, men det regnar inte. Äntrar hojen och rullar ut på ett hyfsat snabbt masterpass. När vi går in på tredje varvet upptäcker jag att min hastighetesmätare återigen står på noll. Uuuuiiiihhh, vad har hänt? Sitter framaxeln lös? Det var inget kul varv at köra och så rakt in i depån. Ingenting har lossnat, men hastighetsmätarmojen går att skruva runt. Det ska den INTE göra och vi förstår ingenting. Muttern ska vara åtdragen enligt boken och vad kan det annars vara? Hämta hjälp och av med framhjulet igen. Ser inget konstigt, på med hjulet och dra åt. Denna gång först med moment enligt boken, sedan en bit till... Som en liten extra åtgärd får Luciano ännu ett buntband, denna gång runt mätarmojen så den ska sitta fast. Någon fungerande hastighetsmätare har jag dock inte, men hjulet sitter fast. Vackert så!

Efter lite regnpaus så går jag ut igen och inser att jag inte vågar köra för fem öre. Så in i depån igen och ge hojen till Ronny med orden "kör och kolla att den känns bra!". Han kommer tillbaka efter några varv och upplyser mig att Luciano "funkar fint och att dessutom går det fint att köra med knäskrap på honom". Mutter, mutter! Nu vågar jag trycka på lite och efter ett tag infinner sig lite av det sköna Kinnekulle-flytet, när man bara ligger på gas och rullar på. Vågar trycka på ordentligt ut på rakan och intalar mig själv att jag inte dör om jag håller hyfsad fart även in under bron. Dock vägrar gashanden att lyda den ordern utan slår likförbannat av ner till samma hastighet där varje varv. Konstigt! Kan det ha något att göra med att man siktar på ett betongfundament innan man svänger?

Nöjd med dan åker vi tillbaka till Hällekis för gemensam grillning. Förutom alla Ducatister så var grillplatsen invaderad av mördarsniglar som gillade både öl och chips. Lite sniglar skrämmer inte en Ducatist, men när himlen öppnade sig och släppte ner en veritabel sjö så gav vi upp. En dag till imorgon!

Tre dagars körning

Yihaaaaa! Nu åker vi på väg mot två dagar på Kinnekulle och en dag på Gelleråsen. Sämre semster kan man ha.

Målet för dagarna:
-Inte köra omkull (konstigt att den har smugit sig in...)
- Våga vrida på den däringa gasrullen någon cm till
- Samtidigt våga lägga ner mer så jag träffar utgången av kurvan

Hur svårt kan det vara?

Årets första!

Idag var det premiärtur i skogen. Inte något hurtbulle-aktigt som terränglöpning eller orientering, utan för svamplockningen. Tillhör man dem som är uppväxta med att leta svamp i skogen är det en svårslagen avstressande sysselsättning. Varje sommar ägnar jag åtskilligt med tid till att knata runt si skogarna kring hembygden med mor min. Hon brukar säga att jag är som en bättre kantarellhund, det är bara att släppa in mig i skogen och säga "sök" så hittar jag snart det gula guldet.

Idag tog vi en kort tur, men kom ändå hem med korgen mer än halvfull. De små rackarna växer under löven och gräset och hinner därför bli rätt stora innan man ser dem. Att luska fram en liten klunga stora kantareller under en lövhög - ja då sitter smilet i ansiktet.

Sen att jag inte äter svamp utan tycker den smakar urkas är en helt annan sak som hittills inte har lyckats förstöra nöjet!

Monsterdiggare!

Efter allt eländiga regnande så tittade faktiskt solen fram på kvällskvisten. Yihaa, läge att ställa in fortsatt städande och ta en fikatur till Rosenhill. Lockade Isa att följa med, inte världens svåraste uppgift. Åker iväg och konstaterar att hastighetsmätaren faktiskt fungerar även i högre farter, framhjulet verkar sitta fast det också. Ser man på, bakismekandet fungerade!

På vägen har man varit framme och bitvis spritt både lite grus och framförallt något vitt. Hu! Men det känns iallafall något bättre än senast, övning ger färdighet. Väl framme är det förvånansvärt tomt, vi sätter oss ute och kopplar av. Solen kommer fram och det är alldeles kvällsstilla. Ibland kommer en surrande radfyra förbi men så! Det omisskännliga mullret av en ducce hörs och runt hörnet kommer en 748:a rullande. Som ett bevis på att vi är insnöade och som en enda stor familj så visar det sig så klart vara en kille vi har träffat på körningar tidigare. Vi fikar lite till, sen är det dags att bege sig för mig och Isa. Läge för hojbyte och jag äntrar den fina monster 900 Sie hon har. Hjälp, styret sitter jättehögt. Och är brett! Känns ovant, men ändå lite bekant.

Vi rullar iväg och jag gasar ut ur första lilla kurvan. Vorrrrrrrr säger den och skjuter iväg på låga varv. Wow! Leendet sprider sig och närmar sig öronen. Kurva efter kurva och det går så lätt. Bromsar mycket mindre än på Luciano, vågar köra fortare. Ler om möjligt ännu bredare och attackerar kurvorna. Slår en blick på hastighetsmätaren och inser att jag faktiskt kör fortare än vad jag gör på min egen hoj. Inte känns det lika läskigt heller...

Jaha, det är bara att inse att jag är och förblir en riktig monsterdiggare!

Hallbordet avslöjar dig

Städdags. Tittar ner på det lilla hallbordet och ser:
En mobilladdare (det har väl alla där idag?)
Lite kvitton, bl.a. senaste taxikvittot som avslöjar hemkomsttiden
Nycklar hem, till bilen och till hojen
Lite småpengar
Lite smycken som aldrig kom på
En läppenna och lite läppglans
Två D-szusar (nu börjar det bli intressant)
Ett gäng skruvar
En liten, liten bit av en sidokåpa

Förutom att det tydligt säger att det är städdags så säger det nog en hel del om mig. Fåfänga och skit under naglarna i en ohelig allians...

Bakismek...

Fredagsöl med Ducceklubben igen. Liten samling med hojnördar som dricker ett par öl, det känns lugnt och tryggt. Eller? Ramlade hem med en obskyr promillehalt framåt tretiden och vaknade i ett miserabelt skick på alla sätt och vis. Just då undrade jag om jag någonsin ska lära mig att inte stå och seriedricka drinkar i baren och hur i h-e jag kunde vara så korkad. Uuuuhhhhhjjj, uhhh mitt huvud. Och min mage, ajajajaj. Menefter en fralla och ytterligare sömn var jag iallafall i skick att gå upp. Ytterligare ett par timmar på soffan gjorde mig i skick (hmmm) att äntra hojen och rulla ett par km till Årsta och Ronnys garage. Nu skulle det fixas lite!

På listan stod byte av hastighetsmätaren vid hjulet inklusive kabel, fixa på lilla baklyset på kraschkutsen samt att åtminstone få på fästena till kraschpuckarna. Stärkt av den närande måltiden på McDonalds kom jag till garaget. Upp med hojen på depåstöden, jösses vad knepigt framstödet är. Det som är köpt på Duccebutiken och allt! Lite pyssel så kom den upp iallafall. Dags att ta av framhjulet för att byta hastighetsmätarnojen. Lossa alla skruvar, ta bort muttern och så putta ut axeln. Okej, banka ut axeln. Axeln sitter som berget. Banka! Hojen hotar att trilla av stödet och vi kliar oss i huvudet. Tillslut genom lite vickande hit och dit med hjulet och skruvande på andra sidan ger den sig. Det visar sig då att det fina stödets piggar går ända upp mot axeln i gaffelbenen!!! Alltså hamnar tyngden delvis på axeln, inte undra på att den var svår att få ut... Dessutom har något hänt med ett av hålen, så där är det lite ojämnt på axeln. Jaha.

Hem till mig och hämta det gamla fulstödet (som alltså funkar mkt bättre...) och handla slippapper. Putsa, putsa axel, nu går den in utan problem! Ja, när hjulet står på backen då. Hur f-n ska vi kunna byta stöd utan att hojen står på hjulet??? Vi får in axeln tillräckligt för att försiktigt kunna ställa ner hojen och sen ta upp den på andra stödet och se! Nu går axeln fint tillbaka. Hastighetsmätarmojen sitter där den ska och nu ska bara kabeln bytas. Och hur tusan kommer man åt den då?

Först av med kåporna är en generallösning. Ojdå, där sprack den under så att även den främsta hålet för D-szusen inte funkar. Plasta får bli en annan gång, nu sitter den ihop med silvertejp. Vad skulle man göra utan gaffa? Men sen då, hur kommer man åt kabeln när kåporna är borta? Tar ut lamporna är det korrekta svaret. Men det brydde jag mig inte om utan vi lyckades pilla på skruven (efter myyycket tålmodigt pill och en del svärande) ändå. Pill, pill så satt kabeln fast även nedtill. Samtidigt har Ronny plastat fast ett egentillverkat fäste för baklyset, så det sitter på alldeles precis i mitten under kutsen. Superfint!

Två inte helt fräscha mekare är nu väldigt välförtjänta en jättekeab på Palmyra Kebab - ett av de bästa ställen i stan. Semesterstängt!?! Tur att pizza funkar fint det med, så bakismat får vi. Men tanken på att börja fixa med kraschpuckarna är totalt övermäktig, klockan har som vanligt fått fnatt under tiden i garaget. Det är som att man kliver inte i ett svart hål och kommer ut många timmar senare, när man bara skulle fixa något litet! Nåja, nu är det bara att plocka på kåporna igen, kolla att det inte låter knas och rulla hemåt. Nu med hastighetsmätare!

Hu så läskigt!

Nu har det hänt. Jag har blivit en ban-nörd som nästan inte kör annat än på bandagarna och som kallar vanlig körning för "gatåkning". Det är sommarkväll och jag beger mig mot Slingerbulten och Rosenhill. Vägen är jämn och fin och kurvorna är det inget att klaga på. Ändå beter jag mig som när jag övningskörde. Lägga ner hojen? Nej fy tusan, det är läskigt! Fullt och fast övertygad om att det kommer ligga grus i hela kurvan. Eller så kommer det komma en bil i mitt körfält. Eller ett rådjur över vägen. Eller en traktor bakom backkrönet. Eller för all del en hoj och köra om mig på insidan. Eller...

Måste nog ta mig i kragen och köra lite fram och tillbaka på den fina vägen för att inte bli helt nojig. Det är inte längre sunt försiktigt, det börjar lika hysteri. Och då är man farlig. Så om ni ser en röd hyper som kör fram och tillbaka på Slingerbulten är det jag som övar på att köra gata...

Dyrt med bil i stan

Det är dyrt att ha bil i stan. Är det inte trängselskatt så är det hiskeliga parkeringavgifter och risken för böter som kan göra stora hål i plånboken. Men igår upptäckte jag ytterligare en anledning tilla tt det är dyrt med bil i stan.

Klockan är över fem och det är semestertider. Borde inte vara några som helst problem att köra söderut från city, trots avstängningen på centralbron. Tar mig ut på Strandvägen och visst är det lättare än normalt. Men in på Norrlandsgatan är det lång kö och in i Klaratunneln är det i stort sett stopp. Vad nu då - så illa ska det inte vara! Bäst jag åker rakt fram och tar Regeringsgatan och ner över Gamla stan istället. Jaså minsann, var det fler som hade tänkt så? Ojdå, såå många? Det står komplett stilla så långt jag ser och det här går bara inte. Inte med en bil som har trasig air condition...

Jaha, vad tusan gör jag nu? Men titta, här är det strategiskt belägna parkeringshuset Parkaden! Går in på NK för lite rea-shopping och kommer ut femhundra kronor fattigare. Den vrålsnygga kostymen för fyra tusen fick hänga kvar på galgen, så ett visst mått av återhållsamhet fanns kvar i min kokta hjärna. Men hade jag vetat att det fortfarande halv sju var rejäla köer hade det säkert blivit ännu dyrare med bil i stan! Parkeringskostnaden i garaget har jag inte ens kollat vad den blev...

En helg på racebanan

I helgen var det roadracing på Linköpings Motorstadion, 2 dagar med Rookie-klasser och så Nordic BoTT. Såklart jag ville ner och kolla hur det går för våra modiga Ducceförare! En hjälpande hand till piloterna är alltid uppskattat, men det visade sig innan att det var ännu mer behov på funktionärssidan. "Klart du ska vara funktionär" sa Mikkel, "vi klarar oss". Eric hade också hittat hjälp, så jag skickade ett mail om att jag kunde vara funktionär och vifta med flaggor på lördagen. Söndagen tänkte jag vika till att glida runt i depån och vara allmänt behjälplig, lite måste man ju ha tid med det också. Funktionärssamordnaren blev glad och jag var så välkommen så. Var det något särkilt jag skulle tänka på? "Nejdå, du får veta vad du behöver här när vi samlas kl 07.30 på lördag". 07.30! I Linköping! Visste att det var något jag inte hade tänkt på...

Åker ut till landet på fredagen, då är det ju gu'bevars "bara" 1,5 timmas någorlunda körkortsvänlig bilfärd till Linköping. Med en stor termosmugg kaffe i bilen går det bra och vi samlas i en gråkall depå. Hittar Arne som också ställt upp som funktionär och dessutom lovat sovplats på soffan till mig och Lasse. Heders åt honom!
Flaggvakt!
Vi blir posterade på första flaggvakt, i slutet på start och mål-rakan, precis innan en S-kurva. En kort-kort introduktion till flaggorna, sen fick vi en back med kaffetermos, västar, en overall och handskar om man ville. Lite ruggigt var det allt, så jag drog på mig en funtionärsoverall i strl C54. Satt nästan som gjuten...

Ute på postering tittar vi på flaggorna, läser instruktionen på väggen (aha, här står det hur vi ska göra!) och väntar på första träningen. Små ettriga 125:or ger sig ut i regnet och vi inser att man måste stå utanför kuren när man flaggar. Darn! Men med gummistövlar, långbyxor, långärmad tröja, collegetröja, jacka och overallen så fryser jag faktiskt inte. Vi snackar som den och flaggarlite då och då, det här var ju jättekul. Lite svårt är det att höra vad de säger i komradion, men det rör oftast inte oss. Helt plötsligt hör jag något om ettan, men inte alls vad de säger. Men det löser sig snart för nu hör jag tydligt "hörrni ettan, ni måste för i h-e var med lite". Oops! Okej, lite mindre snack och mer lyssna på radion.

Dan går, jag bärgar en liten 125:a, solen skiner på andra tidsträningen och vi värmer oss. Lite försenade är träningarna, men inte så farligt. Ända tills vi hör
"femman här"
"Ja?"
"Vi har kor på banan här"
Tystnad... "Driver ni med oss???"
"Neeej, det är faktiskt så!"

Paus, banbilen får ge sig iväg och det slutar med att en kille får stå och mota bort dem från banan resten av dan. Efter ett tag kommer en liten uppdatering "vi reviderar, det är inga kor. Det är tjurar!" Tillslut kom polisen, men de kunde inte heller göra annat än att titta coh se till att vi vaktade. Men det är inte varje dag man ser en polisbil på racebanan!

Men vi kör på och tillslut drar det ihop sig till själva tävlingarna och nu har det regnat ett tag igen. Finalen i Rookie 600 startar med en rejäl krach redan på första varvet och det tar tid att få banan ren. Under tiden står de och väntar i bandepån, och nu har det slutat regna. Tiden går och banan torkar upp. Synd för de med regndäck, bra för de som valde vanliga! Ett par klasser senare öppnar sig himlen och häller ut en mindre sjö över oss. Det är skillnad på regn och regn...

Paus igen, mer försening. Tillslut regnar det bara vanligt och loppen fortsätter. BoTTen kör ut och det är ruskigt spännande. Vi håller tummarna och försöker heja samtidigt som vi flaggar. BoTT-piloterna sköter sig exemplariskt och vi behöver inte flagga avåkning alls!Efter regn kommer sol! Alla väder på en gång...

Klockan är närmare åtta och dagen lider mot sitt slut. Lite Duccefolk samlar ihop sig och frossar Mongoliskt på Djinghis, innan vi dödströtta somnar vid midnatt. Bara för att vakna vid 6-snåret och ge sig iväg till en ny dag på banan...

Solen skiner och det är helt annorlunda att stå i på flaggpost. Nu vet vi ju hur det går till, är bättre förberedda (macka, bulle, äpple, juice, solkräm...) och glömde bara stolen. Vi flaggar som vi aldrig hade gjort annat och vid lunch går jag av passet. Hade trots allt bara anmält mig till lördagen och nu börjar krafterna rinna ut. Får låna Mikkels rejsbuss där det ligger en madrass och kudde och sträcker ut min trötta kropp. Väl sövd av alla depåljud och ettriga hojar somnar jag tvärt och vaknar inte förrän klockan ringer. Vill ju inte missa BoTTens träningspass!

Killarna kör så det ryker och det går bra för dem! Alla pressar sina tider och Micke som rejsar första gången lyckas få fin-fina tider. Nu är det bara vänta på rejset. Då ramlar halva Stockholmsdelen av Ducceklubben in och det börjar kännas som en banda med klubben. Glida runt i solen, snacka strunt och höra ljudet av hoojar som kör. Synd bara att de låter så illa...

Vi posterar oss uppe i slänten med fin-fin sikt över banan. Jösses vad det går undan! Äntligen dags för BoTT och vi njuter av ljudet som når oss när Zoman och Janne drar igång sina hojar. "Åhhhh, hör ni?" Insnöade? Vi? Nääääää! Racet börjar och nu är det spännande. Jag har efter gårdagen och morgonen örnkoll på alla deltagare och sufflerar vem som är vem. Eric fastnar i en liten klunga men tar sig ut efter ett tag. Henrik och Martin jagar Aprillior, Tobias och Björn jagar varandra och Mikkel jagar en Bumse. Micke tar en knasig väg ur en escape och blir tyvärr diskad, men summan av det hela är: Ett toppenrace!!

Inte bara ett toppenrace - det var en toppenhelg! Än en gång slås jag av denna fantastiska Ducceklubb. Inkvarterad av någon jag nästan inte känner, härligt stämning, låna buss att sova i, superkul sällskap under racen, allt! Avslutar helgen med gemensam middag och åkning mot landet och katten. Ett glas vin så somnade jag sött...