Ledningsgrupp - fint som snus

Idag hade jag ett ärende till ledningsgruppen och fick den stora äran att komma dit och föredra det. Helt normal så långt. Som den goda (hm) pedagog jag är försöker jag starta upp genom att poängtera vad det är som ska beslutas så inte diskussionen hamnar på fel spår direkt. Bra tänkt. Riktigt bra tänkt. Synd bara att det inte funkade. Chefen tolkar åt fel håll, vill föra in en massa annat i punkten, vill inte förstå vad vi andra fint försöker säga. Tillslut säger vi det inte lika fint längre och då blir såklart chefen arg. Vad bra! Ta ditt ansvar och få en ilsken chef som bonus - hurra vilken coaching!

Vad är det som gör att ledningsgrupper så sällan kan ägna sig åt att fatta väsentliga beslut? Hur kommer det sig att det alltid blir detaljfrågor? På mitt förra företag försökte vi få upp frågan hur vi skulle organisera supporten till resten av företaget på ageendan, men icke sa nicke. Nej, nej, de diskuterade parkeringsplatserna i en timme en gång... En annan gång gick större delen av mötet åt till att prata om mobiltelefoner. Då passade de dessutom på att godkänna en dyrare modell (med kalender) efter att ha sagt helt nej till den tidigare. Men bara till sig själva... Hur var det nu - förebilder?

Hur kommer det sig att dessa människor ingår i ledningsgruppen när de verkar totalt oförmögna att höja sig någon decimeter och se sammanhang, strategier och mål? Blev de alla befordrade till sin inkompetensnivå? Eller är det för jobbigt att sticka ut, så de som ändå vill göra annat ändå sitter och jamsar med? Jo, jag vet att det finns en mängd personer och grupper som funkar bra, men skrämmande ofta är det inte så!

Lämna detaljerna till de som är satta att sköta dem, jag lovar att det går bättre...

Hur svårt kan det vara egentligen???

Det eviga ämnet om jämställdhet - hur kommer det sig att det fortfarande är så illa? DN publicerade en debattartikel av Bo Rothstein om kärnfamiljens stora fälla för kvinnor i förrgår och jag blir så beklämd! Det är verkligen så illa - no shit Sherlock.

Ta det här t.ex: De som jobbar mest av alla är småbarnspappor. Ja, du läste rätt. När han får barn, då ökar han jobbtiden! Komma hem tidigt och träffa ätteläggen och den gissningsvis rätt trötta modern? Nej, nej, han gömmer sig på jobbet. Medan hon går ner i arbetstid - ja det är ju bäst ekonomiskt eftersom hon tjänar mindre - sätter han alla klutar till för att göra karriär. Gissa vad som händer då? Jo, han tjänar ännu mer och då är det ju rätt självklart vem som får ta ut alla VAB-dagar. För det är ju bäst ekonomiskt.

Det som rör mig värst är ändå alla smarta, högutbildade tjejer som när det kommer till kritan, d.v.s. barnet är där, börjar tycka att de nog är bättre lämpade att vara hemma än vad han är. Så först så låter de inte killen i lugn och ro hitta sina egna rutiner ("Men älskling, Pyttan vill inte ha sin mat sådär, låt mig visa!") utan att han protesterar. Sedan så skjuter de på överlämnandet av den planerade delade ledigheten. "Jamen, det är ju bäst för Pyttan att jag är hemma lite till. Man ska ju inte ändra rutiner för hastigt." Och killen kapitulerar, för hon är ju vid det här laget experten... Sedan efter några år så inser hon att hon gör lejonparten av hushållsarbetet, inte hinner med sig själv och inte får utvecklas på jobbet. Ridå.

Det kanske är så att ni är en del av problemet! Tänk efter innan ni inte släpper in killen - och kräver att han ska vara med. Ni är två föräldrar, vill du inte att det ska vara delat ansvar? Okej, alla vill olika - men låtsas inte att det är något annat då. Blir du lycklig av att gå hemma så gör det, men tänk igenom vad det betyder på lång sikt. Först.

Tur det finns undantag. En kille på mitt jobb var hemma i över ett år med sitt senaste barn. Nu får jag pröva min optimism för det när han VAB-ar lika mycket som sin tjej. Arbetsgivaren i mig säger "hjälp", så nu förstår jag ännu bättre varför det är viktigt att det blir naturligt att vi delar lika. Annars kommer jag alltid att sorteras efter en kille som förväntas vara hemma mindre...

"Nä, skojar du??"

Ibland så är livet jobbigt, ibland så är det lätt. Idag har det varit både och. Fredag, visst är det skönt? Då ska vi kontorsslavar åka hem och mysa i soffan. Helst tillsammans med någon, så jag bjöd in en kompis till mat, vin och Let's Dance (Ja, jag har missat alla hittills och jag måste ju hänga med snacket. Bara därför...) Såg fram emot en lugn kväll med uppladdning inför helgen.

Jobbar sent, försöker verkligen städa av allt på bordet så jag riktigt, riktigt ska kunna koppla av. Sitter i evighetstråkiga köer i tunneln, svänger av stora vägen - då ringer det. Från jobbet. Japp, precis så kul var det. "Var är du, jag blev lite orolig när jag såg att du hade knappat ut dig?" "Ehhh, du menar inte att det är jag ikväll? Säg att du skojar, snälla??" Inte då. Det visar sig att jag - ve och fasa - har kvällstjänsten ikväll. Hur lyckas jag? Stod som fallen, hade verkligen inte den blekaste om att det var ikväll. Suck. Nu var det bara att svänga runt bilen i närmsta rondell och åka in till stan igen. Starta datorn, sluta tänka på soffan och vinet. Det som inte dödar, det härdar sägs det. Jag har iallafall ordentligt skrivit upp alla kommande kvällstjänster, för det här tänker jag inte råka ut för igen. Världsapromis!

Alla känner apan...

Du har säkert råkat ut för att någon hälsar på dig utan att du vet vem det är. Alltid lika pinabelt, särskilt som jag så sällan lyckas klämma ur mig något urskuldrande på en gång. Vilket är det enda vettiga sättet att hantera det på. Det vore ju så enkelt, men icke! Istället står jag där och håller konversationen igårng och försöker febrilt leta upp personen i minnet. Ibland händer det mer ofta än annars, som idag t.ex.

Såsom glad hojåkare var jag såklart och besökte mässan "På 2 hjul". Gott om läckra saker som skrek att jag skulle köpa dem, massa konstiga kreationer och så framförallt - killar, män, pojkar. Visst fanns det en del tjejer också, men i klar minoritet. Så det är väl inte så konstigt att jag sticker ut lite. Som en liten bonus kom jag dit i jobbkläderna. Vadå, en klarröd sammetskavaj är väl gängse klädsel på en MC-mässa? Nähä, inte det... Men vad gör det, här ska det snackas strunt med andra inbitna. Det börjar med att en kille i Ducatimontern känner igen mig - och självklart har jag inte en aning om vem han är. Lite senare kommer en kille fram i montern och frågar glatt hur det går med hojen.
-Eh, jodå, sådär..." (Hjälp, hjälp, VEM är detta?) Har haft lite problem med ojepluggen, men det löser sig nog...
-Tråkigt. Hur går det med styret då?
-Styret?!? (Står som ett fån och gapar) Jooo, det får vänta till våren. (Oj, oj, han vet att jag ska höja styret, HUR vet han det? Okej, okej, jag har sagt det till allt och alla på en pubkväll, men då borde jag åtminstone ha pratat med honom! Och alltså komma ihåg det. Eller?)
Så där står jag och letar i minnets djupaste vrår och skäms lite lagom. Inte kan jag fråga vettiga frågot tillbaka heller - jag vet ju inget om honom. Jag ler glatt åtminstone, hoppandes att han inte ska märka något.

Alla känner apan, apan känner ingen - inte kan det gälla för mig?

Lite ordning och reda

Ibland är det lätt att göra bra ifrån sig. Idag har jag skrivit minnesanteckningar från två möten, användandes en gammal mall för projektmöten. Vips så har man inhöstat några poäng i protokollteori, kollegorna "oh"-ar och "ah"-ar som de aldrig har sett något sådant förut. Det kanske de inte har, hemska tanke.

På mitt jobb så har de flesta varit sedan Dackefejden och byta jobb förekommer inte som ett alternativ. Man pratar fortfarande om saker som skedde på 70-talet och om hur bra allt var förut. Såklart har allt blivit dåligt nu och den elaka, elaka arbetsgivaren bara försöker sätta dit alla hårt arbetande anställda. Det är faktiskt jättesynd om dem, de har bara 7 eller 8 veckors ledigt per år. Så får de inte längre röka överallt heller, dumma arbetsgivaren. Sedan ställer man krav på att i huvudsak ska arbeta när man är på jobbet istället för att t.ex. kolla på TV. För ett tag sedan så stötte jag på en kille som satt på förmiddagen och kollade på TV. Det kanske man på andra ställen skulle tycka vara väldigt märkligt, men inte här. Dessutom påtalade han att TVn var dålig för att det fanns - faktiskt - ingen fjärrkontroll och inte nog med det. Tvåan var dålig bild på. Minsann. Alltså borde jag raskt skaffa fram en ny TV, basta. (Behöver jag säga att det inte blev någon ny TV?)

Egentligen är det tragiskt med alla som så uppenbart vantrivs men som inte kommer på tanken att de kan byta jobb. Istället går de kvar på samma plats och ruttnar inifrån. Herrejösses, sök nytt eller acceptera att du bli kvar. Fast, det är ju lättare att skylla på arbetsgivaren förstås...

Vad annat att vänta?

Såklart det blev så här. Inte kunde jag väl tro något annat, inte med min svada. Klart jag kom på den strålande idén att skaffa en egen blog. Hittills har det lett till en timmes obekvämt knappande på lilla Laptopen, djupt nedsjunken i soffan. Säkert jättebra, jag som sitter framför datorn mest hela dagarna på jobbet också.

Vinter, vinter, vinter! Sagovackert med snön på taken, på träden och i trädgårdarna på vägen till tunnelbanan. Mogonen är härlig med knirr-knarr under fötterna och är allt bara mysigt. Tunnelbanan sveper retsamt förbi precis när jag ser den, men det kommer snart en ny. Brukar det göra. 8 minuter, uj då. Kallt, kallt. 8 minuter fortfarande? Tralalala, stampa med fötterna. 8 minuter nu med? Jaha, där knastar högtalarna fram att det är "lite förseningar" och det dröjer ett tag till. Nu är det väldigt kallt. Har jag något lillfinger? Hurra, tåget kommer! Med strategisk placering lyckas jag klämma mig in på det överfulla tåget för att få den angenäma upplevelsen att stå och flåsa närmsta medpassageraren i nacken samtidigt som någon kliver mig på foten.

Ännu en underbar, härlig morgon.