Kinnekulle i solsken!

Solen tittade fram över Hällekis, men sedan var det mest moln. Oroliga Ducatister studerade skyarna och höll tummarna. Väl på banan började det klarna lite och solen tittade fram. Några åkare hade lämnat och några nya fanns på plats, men vi var fortfarande inte mer än ca 40 personer. Tre grupper i 20 minuters pass precis som dan innan, mycket åka blir det!

Ut på banan och känna sig för lite. Jodå, nog hade gårdagen gett resultat. Spårvalen satt där de skulle, det kändes mer avslappnat och leendet satt som gjutet under hjälmen. Men de nya förarna körde väldigt långsamt och det är ju inte så många ställen som man får köra om på. Nu fick jag verkligen vrida på rullen på rakan för att ta mig om och det blev mer regel än undantag att köra om efter kvarnkurvan. Ronny kom ut och parkörde lite för att kunna komma med tips och när vi kom in var domen glasklar. "Byt grupp!" Men hjälp, jag kan ju inte köra med de där snabbrejsarna, inte ska väl jag och ni kommer varva mig hur mycket som helst... Men visst kände jag att jag blev stoppad ute på banan så varför inte göra ett försök?

Ut på nästa pass och känna sig för. Visst blev jag frånåkt, men inte så illa som jag hade befarat. Okej, Tom och Micke körde om mig tre gånger (ska inte gå ut framför nästa gång!) och de flesta någon gång. Men jag kände mig inte ivägen, man får ju köra om överallt. De kom på yttern, de kom på innern och för att inte tala om rakan (swooooosch!) men det var aldrig obehagligt. Nästa pass fick Ronny leka hare i mitt något lugnare tempo och jag följde efter. Full koncentration på att följa och då hinner man inte tänka på saker som att det är läskigt att satsa på betongfundamentet eller att handen automatiskt vill lätta på gasen. Nej här gällde bara att hänga med. Vi kommer in i depån efter passet och jag får nästan inte plats med leendet i hjälmen. Ansiktet hotar att spricka på mitten och det är bara tröttheten som får mig att inte dansa vilt och hoppa upp och ner av glädje! Kinnekulle är verkligen en bana jag gillar!

När passen är slut är jag det med och vi lastar för att åka upp till Gelleråsen. Rullar genom metropolerna Laxå och Degerfors på väg mot storstan Karlskoga, det är rena geografilektionen att vara ute med Ducceklubben. Kommer fram till Gelleråsen och de hutlöst spartanska stugorna. Men vad gör det, för utanför fylls det med Ducatister som grillar, dricker öl och snackar strunt. Hela gräsmattan är full av bilar med släp och det blir sent innan depåtystnaden slår till.Som någon sa: "egentligen är vi bara förtäckta campare som använder bankörningen som ett alibi!"