Brittsommar

Lördagsmiddag, det ska ju vara lite tjusigt. Kära mamma hade köpt två kilo svenska lokalt kokade kräftor att festa på. Jag och hon. Vi lyckades sätta i oss härligheten, även om det var lite trögt på slutet. Frosseri är det väl närmast att betrakta som. Men oj så gott!

Efter gårdagens kräftfrossa och "upp-i-ottan" så tog jag rejäl sovmorgon. Mao var glad att ha matte hemma och skulle prompt ligga ovanpå även när matte försökte vända på sig. Så när han ville gå ut vid sjutiden var jag inte svårtflörtad utan kastade glatt ut honom i morgonsolen. Ahhhh, stanna en minut på trappen så det blev extra skönt att krypa ner i varma sängen igen.

Som vanligt blev jag satt i jobb, idag skulle resten av potatisen upp. Gräva, gräva, plocka plocka. Jösses vad stora de var, rena bakpotatisarna. Bra mylla uppenbarligen.

Årets kvarvarande potatisskörd, en rejäl låda.

Sen var det dags att släpa lite ris som vanligt, nu har mamma fått fällningsförbud ett tag. Men jag kände mig lite medskyldig, det var min morgonsol som den asken hade skymt ch gjorde att den hamnade på fälla-listan. Så ner med allt till eldhögen.

Vildvinet blir så vackert på hösten!

Sedan lockade en kaffe på trappen i solen, det tyckte jag att jag var värd. Det tyckte Mao också som kom och sällskapade och njöt som bara katter kan göra.

En lugn och solig söndag på landet till ända, nästa helg är det GATT!

Tuvängen-premiär!

Jag har varit på spaningsuppdrag. Kollat när BMW-klubben och SMC har körning på gokart-banan utanför Södertälje,Tuvängen. Väckte Don Vito ur den påbörjade vintersömen (ibland är det bra att vara långsam med att skrapa märke och plocka isär...) i garaget och mullrade iväg i den dimmiga morgonen. Kom på att baklyset fortfarande inte funkade, men det var lite sent att göra något åt. Som en sann Ducatist hade jag iallfall insexnycklar, buntband och silvertejp i magväskan...

Kommer till Tuvängen och får erbjudandet att köra i grön (snabbaste) gruppen, eftersom det finns lite västar kvar och otroligt gott om instruktörer. Mja, aldrig varit där, kallt i backen, jobbigt, ynk... Nej, det verkar bättre att puttra runt med rosa grupp som instruktör.

Noll koll på egen körning, full koll på deltagarna...

Går ut på första passet och försöker se vilka spår man ska ta. Inser att de små kurvorna är väääldigt små och kommer fort upp. Det där med att köra utan broms blev inte helt lätt... Men vartefter dagen går känns det mer och mer naturligt och det är en riktigt kul liten bana.

Har en tjej i gruppen på ett fint litet monster 620 som har kommit till stadiet "det skrapar i avgasrören i alla svängar- fy satan vad läbbigt". Så hon har provat Ssie och tyckte den var lite stor och var nog mer inne på en 748. Don Vito lånar gärna ut sig till provsittning och vist nådde hon ner. Med tåspetsarna, mer behövs inte. Eller hur Nillan? Så till våren hoppas jag vi får se Hanna på en gammelhyper på en Duccekörning, det verkar inte alls otroligt.

När alla pass är avklarade rullar jag ut mot Björnlunda igen och ställer Don Vito i garaget ännu en gång. Blir det riktigt fint väder på GATTen så kanske han får komma ut igen, annars är det för vintervilan den här gången. Säsong två har börjat!

Bra kontor

Ibland är det extra bra att ha kontoret i Liljeholmen. Som när solen skiner för fullt, det är ingen-jacka-behövs-värme, dagens jobbiga möte är avklarat och kaffet på maten avnjuts på bryggan.

Och efter mååååndag kommer oooonsdag

Veckan hittills
Måndag: 07.45 - 20.00
Tisdag: 07.50 - 18.45
Onsdag: 07.20 - 20.40

Till råga på allt stod det en Hayabusa utanför grinden när jag kom hem...

Ja det är mååååndag

Idag kände jag att det var måndag på riktigt. Det började när jag stod i hallen och skulle ta på ytterkläderna. På något vis vaknade hjärnan till och påminde om att jag visst hade möte med en kund jag inte tidigare hade träffat. Alltså var jeans och tröja inte den bästa klädseln. Fort av med dem och hopp i den lilla kostymen. Nåja, bara fem minuter extra.

På jobbet får jag mail från en annan kund om att det inte fungerar så bra med vår leverans. Nähä. Upp på åtgärdslistan.

Mötet med kunden drar ut på tiden och jag är tillbaka på kontoret vid halv fem. Fem över fem inser jag att jag skulle ha behövt komma i kontakt med kundtjänst för kvällens budgetjobb. De stängde fem.

Klockan sex stängs ventliationen, klockan halv sju lyset, klockan sju låses garaget. Allt detta passeras och jag lommar ut vid åttatiden. Mer än 12 timar sedan jag kom till jobbet och det lutar hårt åt många timmar de närmsta dagarna också.

Hurra. Där fick jag för den roliga helgen i Göteborg.

Maskot

Vi fick ett par nya maskotar med oss. Och vem som skrek högst i Balder vet bara vi som åkte...

Styrelseöverlämning

På väg mot Liseberg för lite bus, nu har de lärt oss allt de kan. Det gick rätt fort...

Ett sätt att meka

Såg idag att Petrus hade lagt ut lite bilder från körningen på Gelleråsen den 3/9. En del från depån, bl.a. denna där jag "mekar"...

Så ska det se ut, men hur kan det då komma sig att jag jämt har så skitiga händer???

På väg hem

På vägen hem från jobbet har det ett par dagar stått en röd glädjespridare utanför garaget. Måste erkänna att jag blir mer och mer förtjust i Multin, så den dagen jag funderar på en något mer bekväm hoj ligger den nära till hands.

Nyfiken som jag är försökte jag kolla regnumret i ilregistret, men det fanns inte registrerat! Antingen slant jag på siffrorna eller så är det något skumt med hojen. Någon som saknar en röd Multi med vit kuts?
Utanför garaget

Sista helgen på Gelleråsen

Med tanke på hur vädret brukar vara på gelleråsen så var det läge att bäva lite inför helgen 12-14 september. Men hela veckan innan spåddes sol och lite moln, och inte en regndroppe i sikte. Kors då!

Lånade det smidiga lilla hojsläpet av J&L och lastade på pärlan med lite hjälp av en förbipasserande herre som erbjöd sin putt-hjälp. Mycket välvilligt, och så ambitiöst att han höll på att putta oss av släpet. Men det löste sig utan andra spår än en rejäl hjärtklappning. Som sällskap på släpet fick han en söt liten blå-vit-röd hoj av onämnbart ursprung och jag fick sällskap av trevliga Lene.

Fredagen betydde instruktörsdag med frikörning och lite övningar. Med häng på Svante på kalla däck uppnåddes några av säsongens bästa varv direkt på förmiddagen- tack för draghjälpen! Sen var det dags att öva på att identifiera fel hos en kollega som lekte deltagare och då hade fått en lapp med något att göra på banan. Dålig blick, taskig gaskontroll, stela armar eller helt enkelt "kör som en kratta". Det gläder mig att jag efter lite försök tog den ordagrant! Vansinnigt roligt, och svårt att medvetet köra galet. Höll på att få gruskänning bara för att jag skulle titta fel, där ser man.

Hojarna lämnades i en stor klunga vid en övernattande lastbil och när vi kom på morgonen var de vita av frost. Hoppsan, ska vi ut och köra snart??? Men solen tinade upp oss till över nollstrecket, även om det var läge att ta det väldigt lugnt första passet. Blev placerad i steg 4 snabb grupp och det var inte helt lätt. Alla körde ganska bra och det är svårt att se detaljerna som gör det bättre. Men de flesta ville öva på sittställningen och tro mig - jag kan teorin... Väl ute på banan körde jag ju mest bakom dem, så då ser de inte hur jag sitter! Kul var det iallafall och hur osannolikt det än låter så pratade min instruktörskollgea Tom mer än vad jag gjorde...

På söndagen snöt jag åt mig en steg 3 eftersom jag inte har haft dem förut. Fick hela tre duccar i gruppen, underbart. En hade startmotorn gett upp på så det blev puttning första passen tills den bestämde sig för att börja fungera igen. Bra där så att vi håller imagen uppe. En vurpade efter ett par pass och slog sönder kopplingen. En gång till - ha inte öppen kåpa när ni kör bana. Det var i låg fart, så det är lätt hänt. En räketta läckte olja och fick också ge upp, så tillslut hade vi bara 4 av 6 deltagare kvar. Vad de kämpade, särskilt en kort kille på en Sprint (sporttouring)som var tvungen att hänga för att inte skrapa i med hojen. Han var helt färdig efter varje pass, när man själv kom in efter att ha vilat lite i Ejes. Bra det där att stå still och kolla deltagarna för otränade tanter.

På lunchen fick vi prova att starta på griden - jäsiken vad kul! Hornen dök upp från ingenstans och det jagades japs för fulla muggar. Har aldrig kört så fort på kalla däck förut, men nu var det jakt på riktigt... Don Vito har skött sig utmärkt och avverkat japs, men att ha en koppling som hugger ibland när man ska prova start är inte att rekommendera. Nu får han vila i garaget för säsongen, snart är det striptease som gäller för hans del.

Grus i maskineriet

Dags att ta sig själv i kragen och byta framdäck. Ja, ta loss hjulet och lämna in detsamma tillsammans med nytt däck till Kjelle alltså. Ta loss framhjulet har jag ju gjort "några" gånger i år, så det känns inte som någon stor grej längre. Men för att få av framhjulet måste hojen upp på depåstöden, och det visade sig vara en värre match...

Hojen står på grus. Grus är dåligt underlag om man vill använda depåstöd. Det är svårt att rulla de små hjulen på gruset. Därför hade jag förra året två stora masonitskivor som underlägg, en fram och en bak. På mystiskt vis har den ena försvunnit under vintern, så nu har jag bara en, hur göra då?

Man använder den fram och sätter bakstödet direkt ner i gruset. Det behöver ju inte rulla på hjul, man kan ju häva upp hojen som med de gamla originalstöden. Rätar upp hojen, ställer mig bakom och häver mig på stödet. Finemang! Men då rullade den för långt bakåt för att framstödet skulle få plats på plattan. Om igen, ner med hojen, håll emot, dra lite, och OJ vad den började luta! Slänger mig på sidan och lyckas hålla emot med låren mot termisarna. Lite hjälp av stödet som sjönk ner i gruset hade jag nog också. Bara att ta i och häva upp hojen rakt igen.

Tillslut står den rätt på bakstödet och jag ska bara få upp den fram. Den fina skivan visar sig då vara lite uppblött, så istället för att hjulen på framstödet rullar in så häver sig bakstödet upp igen. Nää, stopp nu! Lirkar och försöker trycka in framstödet mer tvingas ge upp. Har inte lust att tappa ner hojen och bryta ditten och datten. Sån't som fotpinne och bromshandtag har jag hört att man kan bryta då...

Ger upp, ringer Ronny som rycker ut och lyfter upp styret samtidigt som jag trycker in stödet. Ser man på, nu gick det förträffligt. Så sen leker han kommunalarbetare och ser på när jag jobbar tills han får banka lite med gummiklubban på axeln. Imorgon blir det inlämning!

Kuts-problem

En tråd på forumet handlar om monokuts på biposto-bakram. Så här kommer ett par bilder på hur man kan lösa det. Snyggt? Vadå, men det är ju på insidan...Jag köpte en bit platt aluminiumstång (den som sitter tvärs över kutsen), kapade den i lagom längd och bockade upp ändarna så den skulle få samma vinkel som kutsen. I den borrade jag två hål för att kunna sätta fast fästet som är ett original monofäste från Ducati. Det är den mässingsfärgade delen med två stora gummiploppar.
Fästet skruvades fast i aluminiumstången och stången spacklade jag helt enkelt fast med Plastic Padding (det blågröna). Det höll bra i ett år, men i sommar så släppte den lite. Inget som inte gick att fixa med PL400 (det vita kladdet).

I och med att fästet kommer upp en bit passar monokutsen på bipostoramen. Samma princip som om man sätter en sps-kuts på, då sticker fästet ut en bit.

Tack Ronny för idé och hjälp :-)

Sista bankörningen för säsongen

Nog tusan regnade det, det var ju ändå Gelleråsen. Morgonen började med att lyssna till regnet som fullkomlight trummade mot plåttaket på den lilla sunkiga stugan. Bara att dra täcket över huvudet och ligga kvar ett tag till. Tänka på PO som sov i bilen... Men efter att ha bytt till regndäck, kört två blöta pass, missbedömt blötan och missat ett torrpass så var det torr bana resten av dan.

Ganska tomt på banan, en sisådär 13 hojar i gruppen. Inte illa! Men lite tråkigt, det var väldigt mycket ensamkörning utan att se röken av någon hoj. Inget att jaga, det som är så kul. Mackan och Ronny höll sig i blå grupp, så ingen hare fick jag. Lika bra det, för det var inte världens snyggaste körning som presterades. Hade säkert slutat illa om hornen växt ut för långt... Höll mig snyggt och prydligt på banan, till skillnad från vissa andra svampletare som gillade att åka gräs lite titt som tätt. Allt enligt säkra källor...

Sorgligt, trist, ledsamt packade vi in Brum-brum och sa hejdå till de som inte är Stockholmare. Det kommer ju dröja jäääättelänge innan vi ses igen. Hur ska vi överleva? De stora frågorna innfinner sig. Ska jag behöva meka själv nu? Hur gör jag nu när jag behöver hjälp med kablar som ska klämmas? Men så slår det mig. Lasse klagade ju på att han aldrig fick hjälpa mig att meka längre. Ha-ha! Den förflugna kommentaren kommer att bli dyr, nu ska det tiggas om hjälp. Sa jag att Don Vito kommer stå en "liten" bit söder om stan? Bara att hälsa på...

Det minsta man kan begära för att stilla tomheten är att alla kommer på mässan och festar järnet på mässfesten. Tills dess får vi trösta oss med fredagsöl, GATT-fest, MotoGP och andra tröstsysselsättningar. Vi ses på en bana långt ifrån dig nästa vår!

Däckskrängare

Vissa har regndäcken på fälg, andra kränger dem mellan passen. Andra gången idag, ett regnpass hann han med...

Korkat!

Vi har konstaterat att kudden är glömd, men det borde vara något mer... Nu vet vi. Korkskruven! Men inget Ronny inte kunde fixa med en skruv och en polygrip. Ducatister reder sig alltid. Skål!

Regnkläder nerpackade!

Packar lite inför avfärden mot Gelleråsen imorgon. Regnkläderna ligger snubbelvänligt innanför dörren, varma tröjan är nerpackad, jackan hänger framme, underställen är i tvättmaskinen... Inte så mycket mer att göra än att vänta på torktumlaren och mentalt rusta sig för en dag med regn. Samt fundera på vad jag kommer att glömma den här gången. Med saker både i stan och i Björnlunda samt en tvätt i sista stud är det som upplagt för att glömma saker.

Men vad sjutton, jag har ju regndäck! Och norska vädersajten säger sol efter lunch, så vi håller tummarna. Återkommer med rapport om väder, avåkningar, kaffet i depån samt vad jag egentligen glömde...