Snygga termisar!

Nu är de färdiga! Det var faktiskt inte så svårt, men såklart underlättar det när man får hjälp av någon som har gjort samma sak veckan innan... Idén att packa om ljuddämparna kom sig av en artikel i Cucciolo 2006, där någon hade gjort just det med bra resultat. Eftersom jag gillar det lite dovare mullret så suktar jag inte efter starkare ljud i form av smatter, och det skulle ju inte göra något om jag kom igenom besiktningen även i år. Förra gången var han uppmätt på 102 dB, så det är inga stora marginaler.

Material införskaffades från Arboga, ett färdigt kit för Termisar innehållande både metallnät och ullen. Paktet skickades direkt till Johans garage tillsammans med andra bra-att-ha-saker han hade beställt. Så själv behövde jag bara ta med de skitiga gamla dämparan och en smörgåstårta.

VI började såklart med maten, men var smarta nog att vänta med kaffet tills vi hade kommit en bit på vägen. Det tar ju alltid längre tid än man tror... Först borrade jag ur nitarna, sen är det bara att plocka loss kolfiberröret från inblåset och utblåset. Om man med "bara" menar dra, slita och banka på det med gummihammare... Tillslut var det loss och vi kunde beskåda insatsen. Den var inte alls i samma miserabla skick som Johans, men det var bra tomt på insidan i mitten.

Slitna, smutsiga, men inte helt sönderbrända (iaf inte baktill...) Observera spåren efter grappaprovningen i bakgrunden.

Filten var en smal sak att ta bort, men under den sitter ett finmaskigt nät som omsluter någon slags stålull.

Sotigt nät, lagom fastbränt på röret.
Insatsen är på sina ställen fastsvetsad, nätet lätt sönderbränt och framförallt var den sotig. Väldigt sotig. Att få bort den krävde både vrida, klippa, bända, karva och att man inte är rädd för smuts... Det var sot överallt, på bordet, på golvet, på händerna och armarna och i näsan. Man får inte vara rädd att skita ner sig!

Nästan ren... Handskar är för fegisar!

Under tiden jag slet med stålullen så passade Johan på att slipa upp kolfiberrören lite och ge dem ett nytt lager klarlack. Tjusigt!

När stålullen äntligen hade gett vika och var borta från röret, var det bara att diska dem och prova nya rena insatsen. Självklart var den för lång, men det var inte svårt att klippa av en liten bit. Linda på den nya rena ullen och trycka dit röret igen, det fyllde ut väldigt väl. Lite milt våld så gick det att trycka på inblås och utblås.

Nu var det bara att nita ihop dem igen (med ett visst klurande över vilket håll som var vilket...) och njuta av resultatet!
Ompackade, lackade och putsade!


Tack för hjälpen Johan!