Kopplingen - Anna: 1-0

Både julaftonen och juldagen spenderades i Bjöenlunda utan att ensa peta på hojen. Men när annandagen kom började bli rastlös och dessutom hade jag en kompis tillhanda som kunde hjälpa till att försöka få loss kopplingen. Skruvade tillbaka en fotpinne som jag låste Hauges fina specialverktyg mot, nu skulle det nog gå som en dans. Jag höll i hojen och min kompis Magnus hängde sig på den långa hylsnyckeln. Med den enda följden att hojen fjädrade friskat, så vi insåg att det inte blev någon bra kraft på kopplingen. Ut i vedbon, såga till en regel som låstes fast mellan fotpinnen och golvet. Nu kunde inte hojen fjädra mer, så nu jäsiken!

Efter ett par försök tycker jag att det verkar röra på sig, men inte centrummuttern. Nej, det är mothållet som rör på sig! Hur kan det gå till, den borde sitta still? Jöstanes anåda, mothållet börjar vika sig! Skaftet som ligger mot fotpinnen böjer sig och det är bara att ge upp för den här gången. Nytt starkare mothåll ska överlämnas på mässan, tills dess får jag anse kopplingen leda denna tävling. Det numer lite böjda mothållet. Skaftet ska alltså vara vinkelrätt mot ringen...

Men det finns ju annat att roa sig med. Ta av kedjan t.ex. "Lossa brickan framtill, slacka kedjan så mycket som möjligt, lyft kedjan av bakdrevet." Plättlätt. Om bara kedjan hade gått att få av bakdrevet... Tillslut lyckades jag lirka bort framdrevet från sin plats, sen var det faktiskt bara att haka av kedjan. Den var inte ren, inte framdrevet heller. Jösses vad det var skitigt runt framdrevet! Stackars Luciano hade nog inte fått det ordentligt rengjort på oöverskådlig tid, helt säkert. Här borde jag förstås ha fotat innan jag gjorde rent - så skillnaden syntes. Men om jag säger att man inte såg metallen?

Borsta, borsta, lampolja, tandborste och en av mammas flaskborstar, lite 5-56 och en trasa senare såg det bättre ut. Hur jag såg ut ska vi prata tyst om, men mamma garvade när jag kom upp ur källaren. Äsch, vad är väl lite svarta fräknar? Säkert supertrendigt eller något...