En heroisk insats

Idag har jag varit modig. Superhjälte i det närmaste. Kanske inte i allmän betraktelse, men för en höjdrädd fegis som jag. Så här på den lediga dagen mellan gamla och nya jobbet passade jag på att åka ut till landet och föräldragården. Där finns det alltid saker att sysselsätta sig med och projektet för dagen var (förutom att köra ner hö till fårhuset) att såga ner ett par grenar som låg mot taket på gamla stallet.

Problmet med det är bara att det är högt upp och svårt att komma åt. Med två personer som får gelé i benen redan på 2 meters höjd och en med träben redan från början så var det närmast att betrakta som ett kamikazeuppdrag. Men självklart skulle mamma och jag fajtas om vem som skulle skyddas från att klättra upp. "Det lilla barnet" (mammas version) eller "den gamla mamman" (min version). Jag vann och tänkte att det kan inte vara så svårt, jag får bita ihop. Nerifrån såg det så enkelt ut att bara kliva från stegen ut på taket och stå där medan man sågade ner de två trilskande grenarna. Jo tjenare!

På darrande ben plockade jag bort tegelpannorna en efter en så jag kunde klättra upp och ålande mig långsamt uppför taket. Tillslut nådde jag första grenen och kunde såga ner den. Plättlätt, tunn och fin var den. Sen skulle jag "bara" ta den tjocka också. Som satt högre upp... Plockade bort ett par pannor till och flyttade mig i ultrarapid lite högre upp. Fick kapa en gren som var ivägen och tillslut kunde jag få loss åbäket till gren. Utan att den ramlade i huvudet på mig dessutom. Vid det laget utförde mitt högerben en ensam jittebugg, helt omöjligt att stoppa med mindre än att lägga fast det mot taket. Pfah, klart jag kan klättra på tak! Börjar sätta tillbaka pannorna långsamt, långsamt och kan klättra ner till stegen och ner på marken. Tokigt nöjd, med gelé i benen och dunkande hjärta.

Hur högt jag var? Säkert 3,5 meter upp!