Äntligen varmt!

Vaknar så där härligt semestersent och tittar förvånat ut på en klarblå hiummel. Tjoho, sol och värme! Alltså en dag jag kanske kan meka lite utan att behöva plocka ihop allt varje halvtimme bara för att himlen helt plötsligt släpper ut massa vatten. Hämtar däcken ur bakluckan på bilen som fått agera temporärt förråd (det är alldeles för jobbigt att släpa upp dem till vinden för en natt). Tvättar fälgar och bromsskivor riktigt ordentligt, det är ju trots allt bra mycket lättare när de inte sitter på. Sätter på bakhjulet utan större problem, det har sina fördelar med enkelsving! Trycker lite till på de eländiga gummigreppen som vill lossna i kanterna och sen är jag rätt nöjd för tillfället.
Bakhjulet på, nu börjar det bli varmt i solen.

Man förtjänar en eftermiddagslur när man har semester, och sitta i soffan med en deckare. Särskilt när man har varit ute och gått/sprungit för första gången på evigheter. Men så ringer det och jag masar mig upp ur soffan. Om jag kommer bort till Ronny med hojen så får jag hjälp med kraschpuckarna. Hmm, de har ju legt här hemma ett tag av säsongen nu. Sen i april faktiskt... Men för att unna göra det måste jag meka på framhjulet alldeles själv. Framhjulet som har fått både mig och mekhjälp att slita håret för att det har bråkat så mycket. Tja, hur svårt kan det vara egentligen? Nu när jag har fått den nya axeln så kanske det går. Bestämmer mig raskt för att göra ett försök och ramlar ner till hojen beväpnad med verktygslåda och jävlar anamma. Grannen fikar med sina små barn som nyfiket tittar på den konstiga tanten som har spännande saker man kan leka med.

Försöker hålla upp hjulet samtidigt som jag skjuter in axeln. Går superbra ända tills den ska träffa andra gaffelbenet. Efter diverse olika grepp och metoder för att hålla upp hjulet så tvingas jag inse att det inte var så lätt ändå. Ber tillslut grannen om hjälp att banka lite lätt på axeln när jag riktar den och ser man på - den glider in som den ska. Hallelulja, frid och fröjd. Tills jag inser att jag glömde hastighetsmätaren. Skit också, bara att börja om. Men det går faktiskt alldels utmärkt även denna gång och jag är löjligt nöjd med bedriften. Det var ju nästan själv, lite hjälp med att banka på axeln av en finklädd granne räknas väl inte?

Slänger på kåporna av bara farten (buntband och silvertejp, kära vänner...) och rullar iväg till Årsta i makligt tempo. Kvällen är ljummen och det passar bra att stå utomhus och pyssla. Dremlar hål i kåporna och allt funkar fint tills vi ska skruva fast puckarna. Gängorna i fästet är så dåliga att skruven inte vill börja dra. Tja, peteitesser! Har iallafall fått upp hålen och på en puck - inte illa. Och på båda hjulen - under kvällen också kontrollerade med momentnyckel. Lite bättre än måttstocken "riktigt hårt" på framhjulet och "hårt utav bara helvete" på bakhjulet...