Vi mötte ett coolt ekipage vid macken i ÖrebroLördag morgon och besiktning av hojen. Har nogsamt spänt kedjan som var ruggigt slapp, fyllt på kopplingsvätska eftersom det hade läckt lite i skruven till slavcylindern och de hade inget att klaga på. Gruppindelning och vi är fem Ducatister i samma grupp - kul! Lite försnack om vad steg 4 är för något, sedan ska vi ses med hojarna för första banpasset. Jag startar, det går fint. Lägger i ettan och rullar iväg, ska lägga i neutralen för att stanna. Nähä? Får faktiskt inte i några växlar alls, ¤%&/¤%()&!
Ställer hojen, springer efter verktyg och sedan kastar sig Andreas och jag över min slavcylinder. Inget läckage i den (tacka för det, den är ju ny!), men jag hade nog fyllt på lite väl häftigt med vätska. Suga upp lite där så funkar han igen. Kommer ut snart efter de andra och har superkul! KOmmer in igen, upptäcker att kedjan är slapp igen! Ajaj, justera igen. Upptäcker att jag - hrrrmmm - har glömt dra åt skruvarna som håller excentern... Justerar och drar åt. För löst visar det sig, får upprepa proceduren efter nästa pass. Lämnar verktygen vid hojen, det känns lika bra. Så har jag gjort mitt till för att upprätthålla myten om Ducatisten som den evigt mekande personen som aldrig får köra. Vassego'!
Körningen går bra, kör extremt långsamt innan de snäva kurvorna för att få upp ingångshastigheten genom att våga gasa i tid. Får upp flytet och är dessutom ruggigt nöjd med det knottriga gummit. Luciano är mindre nöjd och försöker bli av med dem genom att få det att släppa i kanterna. Men jag trycker envist tillbaka dem, de är superbra! Visst blir jag omkörd så det sjunger om det av Ronny och Andreas, men inte så många andra faktiskt. Otroligt, jag kör t.o.m. om fler än "den gröna stoppklossen". En tjej i grön väst som kryper runt banan, tur man får köra om överallt! Jagar en 999S och tänker köra om på rakan ända tills han drar iväg med ett vorrrr! Tjoflöjt, där skulle jag legat på bättre ut minsann. En kille bränner om mig och läger sig mellan. In i första kurvan och nu ska de inte få dra iväg. Gasar upp, svänger in i första kurvan mot Esset. Ser ett stort bromsljus och hojar i bredd över hela banan - shiiiiiiit! De hade kommit ikapp den gröna stoppklossen och fått bromsa upp hårt. Bara att räta upp och gå rakt ut i blomsterängen via sandbunkern. Hojen hoppar som en tjur på rodeo, men jag lyckas hålla mig på hjulen och så småningom stanna mitt i spenaten. Darrig, men stolt över att inte ha stört hojen genom att dra i styret. Blir upphämtad och får skämmas lite, men slipper skamkärran.
När dan är slut åker vi till hotellet (ja, de har vandrarhemsrum också...) och samlas med öl och chips framför TVn. ZZZZ, vaknar till lite i duschen som satt sååå fint. Går till standardstället Colosseum, lassar in pasta och ett litet glas vitt. Ögonen väger som en mindre truck och det blir snar tillbakagång. Före tio ligger jag helt utslagen i sängen!
Dag två och de spår varmt och sol i stort sett hela landet. Det är dock molnigt, skönt för oss. Ny grupp, ny instruktör. Berättar vad jag gjorde igår, vad jag vill öva på idag och så kör vi. Utan större strul, men med spännande av kedja som stående inslag. Drar så skruvarna hårt som f-n, sen går det bättre. Körningen flyter på som bara den, kör om en tjej ut ur Hårnålen utan att ens planera det - det gick bara mycket fortare ut för mig i innerspår. Det är lite gruffigt om omkörningar och både Andreas och Ronny får klagomål. En instruktör är superkänslig och honom vågar man knappt köra om på rakan ens. När jag och en till kom i full kareta efter att ha kört om ut på rakan och han svänger ut ur depån vågar vi inte köra om utan bromsar snällt ner oss och lägger oss i kö bakom...
Men jag kör trots allt om de med gröna västar titt som tätt och känner mig helnöjd med flytet. T.o.m. Ejes är kul att köra, den som jag har haft en sån noja för senaste tiden. Svänger in sent, lägger ner och hör plötsligt hur det skrapar i. "Shiiit" tänker min tränade "köra-Monster600-hjärna" kort innan jag inser att det är knäpucken som tar i. Yes!!!! Då har jag fått ordning på sittställningen OCH äntligen lärt mig att man kan lägga ner en hyper mer... Kommer in i depån och studsar som en gummiboll, solen sken från mig istället från himlen.
En till som studsade som en gummiboll var Nillan. Första bankörningen med nya 749:an och hon var världens lyckligaste tjej! I två pass, sen dog hojen. Hände inte ett smack när hon tryckte på startknappen, totaldöd. Riddarna R&A skruvade och kollade kontakter och vi bättrade ytterligare på "myten" om att Ducatister inte gör annat än skruvar... Stackars, stackars Nillan, hojen fick lastas lika död som när vi började. Han såg lite besvärad ut på släpet bredvid en Gixxer, kanske var det en tyst protest att behöva stå så nära...
Fulmek i depån - det övade vi hårt påVägen hem är lika kul - öööörrrrrk - som vanligt. När vi står och ska lasta av så visar det sig att ena spännbandet runt framgaffeln på den tjusiga donnan till S4Rs har gått av. Det är helt enkelt borta, puts väck. Ingen av oss har märkt något och vi blir lite kallsvettiga och tackar oss själva för att ha satt dit de där extra remmarna som egentligen inte behövs. Hon stod med styret svängt, men annars helt upprätt. Ujuj, det där var inget kul. Lärdom - sätt en trasa under om du drar remmar runt hårda kanter...
Kommer hem, klockan är halv elva och det är första dan på jobbet imorgon. Trött är bara förnamnet, väskorna ligger över hela vardagsrumsgolvet och jag bara måste lösa kedjeproblemet innan vi åker på onsdag kväll igen. Morgondagens bekymmer, jag ramlar i säng och somar omedelbums med motorljudet i öronen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar