Knutstorp del 1

Äntligen på väg! Denna gången satte vi ännu bättre rekord på inlastning i Brum-brum, men med ett visst mått av fusk... Hojarna och den mesta packningen fick helt enkelt vara kvar söndag kväll eftersom vi ändå skulle lasta på tisdag kväll igen. Onsdag eftermiddag, vi har sagt halv två hemma hos mig. Då ska jag vara helt färdig, bara att slänga in grejorna och åka. Vi vill ju komma ner så vi hinner umgås innan vi somnar.

13.35 parkerar jag bilen hemma, fortfarande i jobbkläder. telefonen står på tyst läge så jag har inte hört den. Isa fick istället göra som man gjorde förr, sätta sig på trappen i solen och vänta, det verkade inte gå någon större nöd på henne där.

13.50 åker vi ner i Söderledstunneln, inte illa! Via Björnlunda för att hämta solstolen och kabelvindan till däcksvärmarna, de blev kvar där efter vintern. 15.00 åker vi därifrån och första tankstopp sker nära Linköping. Matsäckspaus i solen vid Brahehus, toastopp nånstans i södra Småland, framme vid Knutstorp 21.30. Ingenting har gått fel, allt har fungerat, Brum-brum rullar fint. Jösses Amalia, någonting måste ju hända, vad ska annars hända imorgon?

Åh vad kul att komma ner och och se ducatister, hojar och kärror vid stugorna. Lite grill och struntsnack innan vi dimper i de ganska hårda sängarna och somnar tvärt. Enbart störda av "en och annan" snarkning...

Torsdag morgon, sol och lite blåsigt. Snabbt åker vi ner i depån och tar platser nära infarten till banan. Inskrivning och för året nya fina klistermärken som det står "PISTA" på. Tjusigt! Första passet, mastervarv och sen får vi vänta i depån. Vi undrar vad det är, tills det visar sig att ambulansen inte är på plats. Trots löften på sms så sent som kvällen innan har någonting gått fel och tills de är på plats är det bara mastervarvskörning som gäller.

Till nästa pass är de där och vi kan köra mer normalt. Nedförsbacken mot Liton är brant, brantare än jag kommer ihåg och det känns som en berg-och-dal-bana. Knivig bana, men eftersom jag låg nästan direkt efter Trollis på mastervarven går det ganska snabbt att få till det. Bara att komma ihåg och göra likadant, eller hur?

Foto: Socio 3258, Jan Blond som jag hämtade från hans webalbum. Det där med körställningen tjejen, körställningen! Flytta överkroppen och ut med knät, hur svårt kan det vara???

Det rullar på som bara den och jag får köra om en och annan. Sen att Ronny och några till blåser om så det visslar i kåporna är helt normalt. Så länge jag inte känner mig som en stoppkloss är allt bara bra.

Foto: Andreas, tack för den fina bilden!

På andra normala passet ser jag en av de mycket snyggt pimpade hojarna som vi såg uppe vid stugorna och hornen växer lite. Kör ikapp och om, alltd lika kul med större och finare hojar. Ser den andra och hornen växer nån decimeter till. Tillslut är jag ikapp och förbi även den, och tänker att det var ett bra drag att gå mycket kurser redan i maj. Det är ju fusk att komma på sin sjunde bandag när det är årets första för andra, men jag får tacka alla som har väntat med banpremiären så jag får känna att jag hänger med. Tack och bock!

De otroligt fina och väl omhändertagna hojarna med replica-kåpor som snabbt döptes till "Pimp-hojarna". Bakom Xeroxen gömmer sig en Infostrada-kittad 996R. Trevliga var killarna som körde också, extra trevliga som släppte förbi mig... Bilden hämtad från samma ställe.

Jenny börjar bli kompis med grisen, Isa kommer in med större och större flin, Lasse muttar och ler lite om vartannat, Hauge åker runt och skrapar knän (det går att lära gamla hundar sitta...). Solen skiner och det börjar bli rejält svettigt. En del avåkningar, men inget allvarligt. Dagen rullar på och det är sanslöst vad en paus på 45 minuter kan kännas kort. Särskilt vid lunch, men eftersom det bara är körning till fyra så vill jag inte stå över några pass.

Framåt eftermiddagen känner jag verkligen av värmen och ansträngningen, det känns att jag har kört en del sista veckan. Flåsar som en slåsvälg modell större varje raka, benen darrar betänkligt i slutet på passet och när sista passet är avklarat så är det ganska skönt. Nu börjar mekartime!

Kollar bakdäcket och inser att det håller ytterligare en dag, helt otroligt! Men vi vänder på det eftersom jag vände det första gången lite för tidigt. Hauge fixar och ställer frågan om jag ska se och lära eller om han ska fixa? Självklart vill jag lära mig! Men Isa håller samtidigt på att återställa min hastighetsmätarvajer som hon lånade till sin besiktning för ett tag sedan, så hon får lite support med mina knöliga kåpor. Och med luftsabeln och helt plötsligt är bakdäcket bytt. Konstigt, jag "skulle ju bara"...

Vi åker iväg och handlar till kvällens Haugeburgare och dividerar som vanligt om 300 gram köttfärs räcker eller om det ska vara 350 gram. Vi är iallafall rörande överens om att det går åt två paket Västerbottenost och jag vinner kampen om att dressingen absolut kommer räcka med bara en majonäsburk. Men allt beror ju på hur mycket dressing man lägger på sin "lilla" burgare.

Lite olika uppfattning om hur mycket kläder som var lagom i kvällskylan!

Tidigt i säng och det tog inte många minuter innan jag började dra timmerstockar, nästan så jag hörde de andra prata medan jag somnade. Kroppen värkte, så oj vad det var skönt att lägga sig raklång på rygg. En ny dag imorgon!