Världens bästa Ducceklubb

OK, jag erkänner. Jag är beroende. Vill bara ha mer, mer, mer. Av att köra en hoj runt, runt, runt på en asfalterad sträcka, föresträdelsevis i högervarv. Hur kan det vara så kul? Inte den blekaste, men jag har accepterat faktum och spenderar massa ledig tid och pengar på detta.

Senast var det två dagar på Knutstorp Ring en bit från Helsingorg. Ligger jättebra till för alla Skåningar, men klart mindre bra om man bor i Stockholm. Drygt 55 mil enkel resa, hu! Men vad gör man inte för en kul bana... I god tid har jag hittat en resekompis så jag slipper sitta ensam i bil med släp de outhärdligt långa 55 milen. Problemet är bara att resesällskapet bor i Södertälje, en liten bit från stan. Packar väskan i god tid och åker ut med den i förväg. Tar hojen och brummar ut till den väntande bilen på dan, lastar och åker glatt iväg.

Nästan framme får jag reda på att mitt resesällskap har blivit inbjuden av en kille i klubben att bo hos honom och kruxet är att han bor en bit från E4:an - åt andra hållet från banan sett. Så jag har glatt att följa med och meddela mina kamrater i den hyrda campingstugan att jag kommer först till morgondagen. Lite senare befinner jag mig hemma hos en för mig okänd klubbkompis, ätandes en lyxig kvällsmacka och tilldelad ett gästrum. Underbara Ducceklubbsmänniskor!! Gästfrihet och socialiserande på topp, man känner sig alltid välkommen.

Väl på banan har vi två superhärliga dar av körning. Inget regn, men blöt bana på första passet andra dagen. Men vad gör det när solen och vinden ser till att torka upp banan på ett litet kick? Temperaturen stiger och på eftermiddagen visar termometern osannolika 27 grader. Luften går ur mig och jag vilar ett par pass för att inte köra rakt ut i spenaten av pur utmattning.

Härligt, härligt!

Hemfärden är så lång, så lång, det känns som vi aldrig ska nå de södra utkanterna av Stockholm. När vi väl kommer till Linköping känns det som "wow, nu är vi snart framme" och då är det ändå rätt långt kvar... När vi passerar Järna är det verkligen inte långt kvar och då öppnar sig himlens portar. Regnet vräker ner och jag tänker i mitt stilla sinne att det var en herrans tur att jag tog med regnjackan att ha över skinnstället... Klockan är halv ett på natten när jag äntrar hojen och sätter kurs mot Stockholm. Efter ett par hundra meter inser jag plötsligt att "oiiii, jag har inte kopplat in baklyset!". Jättefiffigt att köra hoj i regnjacka utan reflexer, i mörker och regn - utan baklyse! Stannar och fixar, kör tillsammans med alla långtradare motorvägen till Stockholm. Kommer hem välbehållen och blöt och tänker - jag är antagligen inte klok!