Nu är det bevisat - Ducceklubben är helt underbar!

En av de många bra sakerna med Ducceklubben är sommarens bankörningar. Första gången man är med så brummar man oftast dit på sin pärla och tittar förundrat på alla bussar och släp. För att inte tala om tälten och solstolarna. Snabbt inser man att det är väldigt skönt att slippa sätta sig på hojen och köra hem efteråt, den kan ju dessutom vara i mindre kördugligt skick om man har otur. Då börjar den stora jakten på släp och ressällskap, så man i lugn och ro kan sitta i en fullastad bil med hojarna tryggt på släp både till och från banan. Släp har ju dock en liten nackdel - man får bara köra i snigeltempo på vägen för att inte bryta mot lagen och riskera hål i plånboken. Ännu bättre är det alltså om man har en sk. “Rejsbuss” där man lastar in sin och kompisens pärla. Har man tur går det dessutom in diverse bra-att-ha-saker som verktygslådor, solstolar och annan packning.

Jag har tur - jag känner en tjej som i år har skaffat en rejsbuss. Förvisso har den ett antal år på nacken, är totalt genomrostad, är läskigt hög när man ska ha på hojarna och går inte fortare än 100 (och då visar hastighetsmätaren på 120...) Men han tog oss fint till Gelleråsen i Kristi Himmelfärdshelgen och man håller sig garanterat vaken även på hemvägen av oljudet och skakningarna.

Nu var det dags igen, på självaste nationaldagen skulle vi brumma upp till metropolen Karlskoga för att köra dagen efter. Kylväskan var packad med entrecote och färskpotatissallad, solkrämen var med och Duccetröjan på. Nu skulle vi bara ha på min hoj… Bussens golv är i höjd med grenen ungefär och jag räcker precis upp till styret när hojen står högst upp. Hmm, vi bestämde oss för att lite support var nödvändig. En liten stund senare står vi med hojen utanför bilen tillsammans med lasthjälp. Med glada tillrop och tips får vi på hojen (naturligtvis fulltankad också - hur smart var det på en skala?) alldeles själva. Stolta och kaxiga brummar vi iväg mot Karlskoga. En bit efter Eskilstuna tycker vi att det skakar ovanligt mycket och bestämmer oss för att stanna och kolla om vi ser något konstigt. Vi kollar alla däcken och hjulen, men ser inget som vi reagerar på. “Äh, vad vi är nojiga” säger vi och brummar vidare. Tar för säkerhets skull bort kasettbandsfodralen som ligger och skakar på instrumentbrädan, så hörs det inte så mycket.

“PANG” säger det helt plötsligt och hela bussen kränger våldsamt. Isa gör en jätteinsats och lyckas hålla rak kurs och stanna i den väl tilltagna vägrenen. “Ehhh, vi var väl kanske inte så nojiga då!” Reservhjul finns naturligtvis inte, men man kan tydligen ta inre hjulet från dubbelmontaget bak och sätta fram. Jaha, bara att kavla upp ärmarna och börja. Här hade naturligtvis historien blivit bättre om vi hade haft liten klänning och högklackat, men så kul var det inte… Turligt nog har bussen två uppsättningar domkrafter och hylsnycklar så vi kan attackera varsitt hjul. Självklart sitter hjulmuttrarna som berget, men om man ställer sig på armen och hoppar lite så ger de sig en efter en. OK, det var sisådär kul att stå och hoppa på hylsnyckelarmen ut mot den hårt trafikerade E20 (sa jag att det var vänstersidan? Murphy…) Lagom när alla muttrar är lossade stannar en kille i klubben som låg en bit bakom och vi försöker med gemensamma ansträngningar få upp bussen på domkrafterna. En inte helt lätt uppgift då det är så kexigt under att allt hotar gå i bitar om vi lägger last på den. Hjulaxlarna var tillräckligt stabila och nu kan vi faktiskt skifta hjulen. Tur att det är vi som har maten, ingen middag förrän vi kommer!

Meka på motorvägen - jättekul...

Ett djupt andetag av lättnad så ska vi bara starta och brumma vidare. “Klick”. “Klick”??? Ska det inte säga “Vrooom” när man startar? Nej, batteriet har laddat ur av att stå med varningsblinkers på. Jaja, startkablar har vi och följebil med - så det kommer gå plättlätt. Förutom den praktiska biten att få bussarna i rätt läge för startkablarna. På E20, det är inte läge att dubbelparkera sådär lagom bakom en krök. Upp med ärmarna igen och så får vi putta bussen till närmsta utfart. I uppförsbacke, var något annat att vänta? OK, nu är vi iväg och vill gärna stanna vid en mack och kolla luften i övriga däck. “Nej, vår kompressor är trasig, 3 mil till nästa” Ahhhrrrrg! Brum, brum i lågfart, nästa mack stängd. I Örebro fyller vi luft känner hur humöret stiger. Nu kan vi i alla fall köra i 80 och kommer fram vid halv tio.

Hemresan börjar bra, det skakar lite och det trasiga däcket sprutar lite bitar omkring sig. Men man vänjer sig vid det med och vi rullar sakteliga mot Stockholm. Utanför Eskilstuna kommer ett par kompisar ikapp och meddelar att hela vår bakaxel studsar som en känguru och risken för ras känns överhängande. Näääää! Vi stannar på närmsta mack och funderar på hur vi överhuvudtaget ska ta oss tillbaka hem. Tillslut bestämmer vi oss för att ta bort det trasiga hjulet och det visar sig att den yttre fälgen sitter fast ändå. Jubel i busken, nu brummar vi hemåt i en mycket mindre skakig buss. Snälla killarna ligger bakom och kollar att inget mer rasar och vid halv elva har vi lastat av min hoj och ägarinnan kommer helskinnad hem 20 minuter senare.

Brum-brum-bussen har gjort sin sista resa med Ducceklubben och nästa gång tar vi min bil med släp. Ska bara fixa AC:n först…