Kinnekulle, årets första roadtrip del 1

Årest första bankörning, kurs med SMC i två dagar på Kinnekulle. Jag, Nillan och Ronny representerade Stockholm och tänkte oss att åka ner ihop. Trots att Ronnys släp är stort som en mindre husvagn tar det bara två hojar, så vi smörade för Marcus för att få låna hans fina tre-hojarssläp. Vad skönt det är med släp som är utrustade för att lasta hojar, öglor överallt! Fullt blev det, förstår inte att det ska kännas som en mindre flyttkärra varje gång man ska vara borta ett par dar och köra lite bana.

På vägen ner regnar det. När vi kommer fram vid 10-tiden på kvällen regnar det. När vi vaknar okristligt tidigt så regnar det. F-N! Nillan hade inte ens något regnställ, så vi skyllde på henne. Själv hade jag nya Metzeler Racetec och kände mig inte så komfortabel att rugga av dem i regn...

Framme vid banan har det slutat regna, men grått är det och minst sagt blött. Indelning i grupper gjordes på ett smart sätt: tre grupper i olika hastigheter som alla hade både steg 1,2,3 och 4 som undergrupper. Så man fick helt enkelt ställa sig vid den kon som representerade det steg och den hastighet man skulle köra. Då inställer sig genast frågan - vad är lugn, medel och snabb för alla andra här? Blött på banan, nya däck, ingen körning ännu i år och jösses vad rejsiga alla ser ut. Men Ronny drog med mig till snabba gruppen och där stod jag med tre rejsputtar och hade ångest. Att jag själv står där med slitet skinnställ, kittad hoj med kraschkåpor har jag inte en tanke på...

Vi rullar ut i blötan på ett tack och lov väldigt lugnt mastervarv. Sen ägnar jag resten av passet år att halka runt på banan. Det slirar hej vilt, men inte alls oberäkneligt. Livrädd och hysteriskt glad samtidigt, skrattar och piper inne i hjälmen. Hade jag bara vågat gasa hade jag nog fått upp värmen och greppet, men det vågade jag inte!

Nästa pass börjar det torka upp och efter halkandet på första passet känns det som rena sandpappret under däcken. Några japsåkare tycker tydligen att det är ännu läbbigare med blöt bana och rullar försiktigt genom kurvorna. Särskilt Kvarnkurvan, där de dumskallarna åker ganska långt in där det är blötare än i ytterspår. Haha - jag tar den uppdukade chansen och drar om på yttern i kurvan och flinar brett i hjälmen. Yes där satt den!

Dan går och jag övar på sittställningen som vanligt. Jobbigt, jobbigt, hela kroppen protesterar. När passen är slut så skiner solen och mekarmaster Hauge har anlänt. Vi ställer oss i solen och upprätthåller Ducati-imagen genom att byta lite kabelkopplingar till mina blinkers. Med en öl i handen såklart. När alla lampor lyser och bromsvätskebehållaren har fått ny slang så åker vi in mot metropolen Götene för att möte upp fler ducatister.

Där finns den fantastiska restaurangen Asia corner, med thaimat, kinamat, pizza och kebab på menyn... Kanske blanda lite? Inte? Toaletten var en historia för sig som jag tack och lov är glatt omedveten om, det enda som sades var "gå inte in där" av de som redan hade testat... Men hittills verkjar ingen ha fått problem av maten som faktiskt var riktigt god.

Depåstopp på bensinmacken och så hem till idylliska Hällekis där vi hade fått ett rum med fyra sängar och en bäddsoffa. Så Ronny och Hauge behövde inte dela soffa, som straff fick de överslafarna. Soffan gav vi bort till Tedde som inte hade något sällskap i sin superfina racevagn. Som äkta ducatister hade vi små bruschettas med lite tapenade av olika sorter med oss, lite vin och öl att sippa på till. Jojo. Klockan 10 hängde ögonen på halvstång efter tre droppar vin och vi damp i säng. Eller damp och damp, grabbarna klättrade upp mer eller mindre smidigt. Det är praktiskt med våningssäng, om nån snarkar kan man bara sträcka upp armen och peta personen i ryggen genom ribborna. Har jag hört. Elakak klockan ringde redan vid 6 och oj vad charmiga vi var. Nillan kvistade upp och satte på frukosten, underbara Nillan!

Vid 7 var vi utstädade och på väg över ett soligt Kinnekulle till banan - kan man ha det bättre?