Ducceklubben på Rörken

Rörken, en liten gokartbana utanför Uppsala. Som gjord att köra hoj på, och det får man faktiskt göra ibland. SMC har körning där varje måndagskväll och idag hade vi i Ducceklubben bokat banan bara för oss.

Först ska man ju åka dit och det borde ju vara en enkel match. Njaaa.... För det första hade inte skruven till mit stöd kommit, så jag fick vara superrejsig och köra utan stöd. Isa kom förbi och hjälpte mig få ner hojen från depåstödet utan att han ramlade, sen drog vi iväg. Tanka gick bra, stannade så nära att jag nådde både kortautomaten och pumpen utan att kliva av. Det artar sig! Nillan och Jenny anslöt i Upplands-Väsby och vi körde iväg snaba motorvägen för att vara i god tid. Efter en bit susar Nillan förbi i full kareta och pekar på ryggen. Jenny kollar sin ryggsäck och Isa kör upp bredvid. Nejdå, allt fint. Men så inser jag - Nillan har ingen rygga alls!

Vi svänger av och ringer runt till de som kanske är kvar i Upplands-Väsby, men ingen svarar. Däremot väcker vi Anders som efter gårdagens öl bestämt sig för att ta sovmorgon och inte alls befinna sig vid McDonalds kl 08.30. Tillslut ringer Nillan McDonalds som går ut och kollar, ingen rygga kvar. Japp, då gissar vi att den sitter på någon som ska till Rörken då...

Väl framme får jag rulla in och ställa av Luciano mot en lämplig vägg, det tar hur lång tid som helst. Man kanske lär sig hur långt ifrån man ska vara efter ett tag, men inte tusan har jag fått in den snitsen. Anmälan och jag väljer orange grupp, näst snabbast. Körde där med lill-monstret, men har ju aldrig bänt runt Luciano på lilla banan förut. När snabbaste gruppen (grön) ska gå ut så inser jag att de är väldigt få, samtidigt som det är många i orange. Snabbt byte till grön väst och så iväg.

Jag står vid den enda vägg som var lämplig att luta Luciano mot, de andra står prydligt (nåja) på led.

Huj vad det svänger och oj vad jobbigt det är. Inser att jag för ovanlighetens skull håller hårt i styret när jag ska flippa från vänster till höger till vänster lite snabbt. Ajdå, bara att knipa fst med knäna och försöka släppa armarna. Kom igen, hur svårt kan det vara?

Skalbaggestilen fortfarande kvar, förstår inte att det ska vara så svårt att flytta ut från hojen. Gissar att 25 år på hästryggen med bra knäslut gör det lite svårare att ställa om...

Vartefter dan går så går det bättre och bättre och sista passet tycker jag det flyter på riktigt bra. Inser dock att jag banan är större än man tror och att det alltså går att köra fortare än vad jag gör. Formligen rullar in i de små kurvorna när det absolut skulle gå att ha högre fart och bättre driv. Men vad gör det, träningen är skoj som den och jag känner en klar skillnad på hur jag gjorde innan och på slutet.

Sista passet var sjukt svettigt, det är mycket jobbigare att köra liten bana än stor. Ingenstans att vila, bara nedlägg och flippar hela tiden. Mat måste man ju också ha, så ett gäng började fundera på lämpligt stopp på vägen hem. Det slutade med det gamla klassiska Knutby, via lite fina vägar. Så vackert! Men det är inte kul att sitta på en vibrerande ducce när det enda jag kan tänka på är hur långt det är till man är framme och få gå på toaletten. Och när jag väl kommer fram ska jag baxa runt den där hojen hit och dit tills jag äntligen hittar en lämplig vägg att luta den mot. Sen gäller det bara att snabbt som tusan (ha!) få av sig ett svettigt klistrigt skinnställ innan räddningen är där.

Ordentligt uppställd mot en gammal uthusdörr, vacker blandning av gammalt och nytt.

En rejäl pizza, riktigt bra faktiskt, slank ner med uppiggande cola och massor av vatten. Sen satte paltkoman in och det kändes tämligen övermäktigt att sätta sig på hojen och köra hem. Ett gäng valde rakaste vägen några tappra valde kurviga vägar. Herrejösses, vilka stålmän!
Redo för avfärd från Knutby. Björn tyckte det var lite kyligt imorse och tog jacka, nu var det ca 23 grader och sol...

Vi brakade på den stentrista Almungevägen, motorväg, tankstopp i Upplands-Väsby igen. Det gick fint att tanka den här gången också, men att lämna hojen för att smita in på toaletten var inte lika lätt. "Hjälp!" Anders ryckte in och höll i hojen så det löste sig. Sista prövningen var att få Isa att svänga av hos mig för att hjälpa mig få upp Luciano på depåstödet för nattvilan. Hon fattade vad jag viftade om, så jag fick den hjälp jag behövde.

En akut tvätt fick det bli och nu står han där på sitt depåstöd och väntar på en bult till stödet. För det ska på så fort som möjligt! Inte en chans att jag tänker hålla på så här längre än nödvändigt...

Dagen kan sammanfattas med: HÄRLIGT!