Akutmek som vanligt

Tiden går så hemskans fort ibland och helt plötsligt var det lördag. Lördag är ju skönt särskilt om man som jag ska lasta hojen och åka mot Sviesta för en SMC sporthojskurs på söndagen. Men å andra sidan vore det ju bra om jag då hade fixat det som skulle fixas sedan sist. D.v.s. skruva ihop och på stödet samt lufta bromsen igen. Lätt fixat.

Undrar hur många gånger jag ska få äta upp den frasen. Skruvade ihop stödet med den nya dyra skruven och inser att det inte går att fällla ut (d.v.s. fälla ner när det sitter på.) Den lilla distansen man fäster fjädern i tar emot muttern på baksidan om skruven och det tar emot nåt överjävligt när jag försöker räta ut det. Sätter dit stödet och tänker att det nog blir bra då, men det känns inte alls rätt. Ajaj! Ringer Isa och ber att få komma förbi och titta på hennes stöd. Där visar sig distansen ha formen av en bumerang som rundar muttern, men så ser ju inte min del ut.

Ringer Johan som hade mailat om att han hade skruv hemma, tänker att han kanske har en annan distans också. Det hade han inte, men väl ett stöd med en avsågad skruv utan mutter. Tydligen ska det vara så hårt som det var med min mutter, men då fäller stödet upp sig av sig själv. För säkerhets skull får jag hela det andra stödet i handen och travar glatt iväg med två olika alternativ.

Tiden rinner iväg och helt plötsligt är det lastningstid. Så luftningen av bromsarna och fastsättande av ett stöd får vänta. Närmare bestämt tills vi har kommit fram till Björnlunda för nattlogi. Lite i trängsta laget att skruva stöd när hojen står på vänstra sidan av släpet, men för en liten och smidig (host) tjej är det inget som helst problem. Lufta bromsen gick lite smidigare, inte så mycket lft den här gången. Det kanske inte är något fel, håller tummarna för det.

Få på kraschpucken med den kinkiga gängan var däremot lite i svåraste laget i det trånga utrymmet, men något ska man ju göra det första man gör i depån. Hur skulle vi annars hålla uppe imagen om att Ducatister alltid mekar???

Imorgon - körning på Sviesta!

En dag på landet

Mellan alla bankörnigar i maj klämde jag in en ledig dag ute i Björnlunda. Lämpligt nog i lördags när solen sken och termometern visade en bra bit över 20 grader. Mor min satte mig i jobb i trädgårdslandet, men jag hann även med att dricka kaffe på trappen, tömma gräs, lulla runt på tomten, få panik över en liten snok och tillslut somna i skuggan under äppelträdet.

En bra dag som kan sammanfattas i lite bilder:

Häggen i full blom

Potatislandet, förvisso från sättningen valborgshelgen, men nu kupade vi den igen.

Förgätmigej

Trappräcken är bra att sitta på, då kan inte elaka Alfons komma utan att man ser honom...

Ducceklubben på Rörken

Rörken, en liten gokartbana utanför Uppsala. Som gjord att köra hoj på, och det får man faktiskt göra ibland. SMC har körning där varje måndagskväll och idag hade vi i Ducceklubben bokat banan bara för oss.

Först ska man ju åka dit och det borde ju vara en enkel match. Njaaa.... För det första hade inte skruven till mit stöd kommit, så jag fick vara superrejsig och köra utan stöd. Isa kom förbi och hjälpte mig få ner hojen från depåstödet utan att han ramlade, sen drog vi iväg. Tanka gick bra, stannade så nära att jag nådde både kortautomaten och pumpen utan att kliva av. Det artar sig! Nillan och Jenny anslöt i Upplands-Väsby och vi körde iväg snaba motorvägen för att vara i god tid. Efter en bit susar Nillan förbi i full kareta och pekar på ryggen. Jenny kollar sin ryggsäck och Isa kör upp bredvid. Nejdå, allt fint. Men så inser jag - Nillan har ingen rygga alls!

Vi svänger av och ringer runt till de som kanske är kvar i Upplands-Väsby, men ingen svarar. Däremot väcker vi Anders som efter gårdagens öl bestämt sig för att ta sovmorgon och inte alls befinna sig vid McDonalds kl 08.30. Tillslut ringer Nillan McDonalds som går ut och kollar, ingen rygga kvar. Japp, då gissar vi att den sitter på någon som ska till Rörken då...

Väl framme får jag rulla in och ställa av Luciano mot en lämplig vägg, det tar hur lång tid som helst. Man kanske lär sig hur långt ifrån man ska vara efter ett tag, men inte tusan har jag fått in den snitsen. Anmälan och jag väljer orange grupp, näst snabbast. Körde där med lill-monstret, men har ju aldrig bänt runt Luciano på lilla banan förut. När snabbaste gruppen (grön) ska gå ut så inser jag att de är väldigt få, samtidigt som det är många i orange. Snabbt byte till grön väst och så iväg.

Jag står vid den enda vägg som var lämplig att luta Luciano mot, de andra står prydligt (nåja) på led.

Huj vad det svänger och oj vad jobbigt det är. Inser att jag för ovanlighetens skull håller hårt i styret när jag ska flippa från vänster till höger till vänster lite snabbt. Ajdå, bara att knipa fst med knäna och försöka släppa armarna. Kom igen, hur svårt kan det vara?

Skalbaggestilen fortfarande kvar, förstår inte att det ska vara så svårt att flytta ut från hojen. Gissar att 25 år på hästryggen med bra knäslut gör det lite svårare att ställa om...

Vartefter dan går så går det bättre och bättre och sista passet tycker jag det flyter på riktigt bra. Inser dock att jag banan är större än man tror och att det alltså går att köra fortare än vad jag gör. Formligen rullar in i de små kurvorna när det absolut skulle gå att ha högre fart och bättre driv. Men vad gör det, träningen är skoj som den och jag känner en klar skillnad på hur jag gjorde innan och på slutet.

Sista passet var sjukt svettigt, det är mycket jobbigare att köra liten bana än stor. Ingenstans att vila, bara nedlägg och flippar hela tiden. Mat måste man ju också ha, så ett gäng började fundera på lämpligt stopp på vägen hem. Det slutade med det gamla klassiska Knutby, via lite fina vägar. Så vackert! Men det är inte kul att sitta på en vibrerande ducce när det enda jag kan tänka på är hur långt det är till man är framme och få gå på toaletten. Och när jag väl kommer fram ska jag baxa runt den där hojen hit och dit tills jag äntligen hittar en lämplig vägg att luta den mot. Sen gäller det bara att snabbt som tusan (ha!) få av sig ett svettigt klistrigt skinnställ innan räddningen är där.

Ordentligt uppställd mot en gammal uthusdörr, vacker blandning av gammalt och nytt.

En rejäl pizza, riktigt bra faktiskt, slank ner med uppiggande cola och massor av vatten. Sen satte paltkoman in och det kändes tämligen övermäktigt att sätta sig på hojen och köra hem. Ett gäng valde rakaste vägen några tappra valde kurviga vägar. Herrejösses, vilka stålmän!
Redo för avfärd från Knutby. Björn tyckte det var lite kyligt imorse och tog jacka, nu var det ca 23 grader och sol...

Vi brakade på den stentrista Almungevägen, motorväg, tankstopp i Upplands-Väsby igen. Det gick fint att tanka den här gången också, men att lämna hojen för att smita in på toaletten var inte lika lätt. "Hjälp!" Anders ryckte in och höll i hojen så det löste sig. Sista prövningen var att få Isa att svänga av hos mig för att hjälpa mig få upp Luciano på depåstödet för nattvilan. Hon fattade vad jag viftade om, så jag fick den hjälp jag behövde.

En akut tvätt fick det bli och nu står han där på sitt depåstöd och väntar på en bult till stödet. För det ska på så fort som möjligt! Inte en chans att jag tänker hålla på så här längre än nödvändigt...

Dagen kan sammanfattas med: HÄRLIGT!

Kinnekulle dag 2

Sol, plats i bil på väg över Kinnekullen till banan, en hel bandag väntar. Kan det bli bättre? Kanske lite mindre förkyld, det hade suttit fint. Den här gången visste vi vad som gällde för parkering, stannade snällt nere och lastade av. Körde upp hojen, fyllde i alla papper för besiktning, lät besiktiga och knatade sen ner för att hämta nödvändigheter som depåstöd och däcksvärmare.

Nu var vi fler i gruppen och fick två instruktörer. Presidenta med sambo hade efter gårdagens tvångslyft från lugn till snabb grupp insett att lugn kanske inte var rätt och körde idag i medelgruppen. I ett helt pass eller så, sen tvångsförflyttades de åter till snabb grupp eftersom det var lite fullt i medelgruppen. Måste säga att vi kan vara stolta över vår snygga presidenta på sin snygga 848, jäddrar vad de är fina på banan! Fredrik verkar ha blivit lika insnöad som vi andra och kom dagen till ära i ett nytt Ducati-ställ, mycket tjusigt!

Efter ett pass ska jag fälla ner stödet när jag hör ett klonk. Klonk? Tittar ner och där ligger stödet på marken. Hmm, så ska det väl inte vara? Krånglar mig av och står sen där med en hoj utan stöd och undrar hur sjutton jag får på depåstödet utan att samtidigt tappa hojen. Hjääälp! Ronny kommer till undsättning, tur att det finns andra ducatister :-) Ett par pass senare så blir det rödflagg på banan, första för helgen. Stannar i depå och undrar vad som har hänt. Nån har tappat stödet säger killen bredvid. Tappat stödet??? "Inte jag, det tappade jag tidigarer idag" svarar jag och han ser ut som en fiollåda i ansiktet. Är inte japsåkare vana vid tappade stöd? Vi kör ut igen och väl i depå ber jag Tedde om hjälp med att hålla hojen. "Visst" säger han, "ska bara ställa av min på depåstödet" och håller upp ett löst stöd i luften. Jaha, klart det var en ducce som tappade stödet, det kunde man ju ge sig på. Bra att vi håller imagen uppe så inte vem som helst skaffar ducce!

Jobbade på med sittställningen som vanligt, varvat med att mest åka och njuta. Vi var många duccar i vår bangrupp, mest såg jag Ronny som susade förbi med jämna mellanrum. Men efter lunch såg jag en bekant vit rumpa en bit framöver. Ulla! Med Hauge på. Hehe!

Hornen växte ett par decimeter och jag började jobba mig ikapp. Kommer ikapp lagom efter rakan men hinner inte tillräckligt nära för att köra om i Kvarnkurvan. Lägger mig bakom och väntar på tillfälle. För det är fusk att köra om ut på rakan när herrn ifråga redan har blivit varnad för högt ljud och inte kan varva... Kommer till Kvarnkurvan igen men inser att inte tusan kommer jag om där inte, går alldeles för fort för det. Darn. Upprepar proceduren ett varv till innan jag ger upp och kör om på rakan. Det är nästan så djävulssvansen sticker ut från skinnstället...

Efter det lilla roliga kan jag lugnt fortsätta att öva snabbstyrning, kul som tusan men inte riktigt rätt bana egentligen. Nästa sista passet är jag totalslut och fattar det mogna beslutet att inte köra sista passet. Självklart efter att jag redan krånglat på däcksvärmarna...

Kursen slut, vi lastar in allt i släpet och rullar mot Stockholm. Stannar i Laxå för middag, gör inte det. Av alla vägkrogar var den klart i nedre delen, allt var slut och lagom läbbigt. "Det har varit så mycket folk idag". Jaha, söndag efter långhelg, så oväntat då. Konstigt att folk är ute och åker idag, jättekonstigt.

Hem kommer jag vid halv ett, belamrar vardagsrummet med skinnställ, framstöd, däcksvärmare, kabinväskan, matkasse och en låda spännband. Då vet man att säsongen har börjat!

Kinnekulle, årets första roadtrip del 1

Årest första bankörning, kurs med SMC i två dagar på Kinnekulle. Jag, Nillan och Ronny representerade Stockholm och tänkte oss att åka ner ihop. Trots att Ronnys släp är stort som en mindre husvagn tar det bara två hojar, så vi smörade för Marcus för att få låna hans fina tre-hojarssläp. Vad skönt det är med släp som är utrustade för att lasta hojar, öglor överallt! Fullt blev det, förstår inte att det ska kännas som en mindre flyttkärra varje gång man ska vara borta ett par dar och köra lite bana.

På vägen ner regnar det. När vi kommer fram vid 10-tiden på kvällen regnar det. När vi vaknar okristligt tidigt så regnar det. F-N! Nillan hade inte ens något regnställ, så vi skyllde på henne. Själv hade jag nya Metzeler Racetec och kände mig inte så komfortabel att rugga av dem i regn...

Framme vid banan har det slutat regna, men grått är det och minst sagt blött. Indelning i grupper gjordes på ett smart sätt: tre grupper i olika hastigheter som alla hade både steg 1,2,3 och 4 som undergrupper. Så man fick helt enkelt ställa sig vid den kon som representerade det steg och den hastighet man skulle köra. Då inställer sig genast frågan - vad är lugn, medel och snabb för alla andra här? Blött på banan, nya däck, ingen körning ännu i år och jösses vad rejsiga alla ser ut. Men Ronny drog med mig till snabba gruppen och där stod jag med tre rejsputtar och hade ångest. Att jag själv står där med slitet skinnställ, kittad hoj med kraschkåpor har jag inte en tanke på...

Vi rullar ut i blötan på ett tack och lov väldigt lugnt mastervarv. Sen ägnar jag resten av passet år att halka runt på banan. Det slirar hej vilt, men inte alls oberäkneligt. Livrädd och hysteriskt glad samtidigt, skrattar och piper inne i hjälmen. Hade jag bara vågat gasa hade jag nog fått upp värmen och greppet, men det vågade jag inte!

Nästa pass börjar det torka upp och efter halkandet på första passet känns det som rena sandpappret under däcken. Några japsåkare tycker tydligen att det är ännu läbbigare med blöt bana och rullar försiktigt genom kurvorna. Särskilt Kvarnkurvan, där de dumskallarna åker ganska långt in där det är blötare än i ytterspår. Haha - jag tar den uppdukade chansen och drar om på yttern i kurvan och flinar brett i hjälmen. Yes där satt den!

Dan går och jag övar på sittställningen som vanligt. Jobbigt, jobbigt, hela kroppen protesterar. När passen är slut så skiner solen och mekarmaster Hauge har anlänt. Vi ställer oss i solen och upprätthåller Ducati-imagen genom att byta lite kabelkopplingar till mina blinkers. Med en öl i handen såklart. När alla lampor lyser och bromsvätskebehållaren har fått ny slang så åker vi in mot metropolen Götene för att möte upp fler ducatister.

Där finns den fantastiska restaurangen Asia corner, med thaimat, kinamat, pizza och kebab på menyn... Kanske blanda lite? Inte? Toaletten var en historia för sig som jag tack och lov är glatt omedveten om, det enda som sades var "gå inte in där" av de som redan hade testat... Men hittills verkjar ingen ha fått problem av maten som faktiskt var riktigt god.

Depåstopp på bensinmacken och så hem till idylliska Hällekis där vi hade fått ett rum med fyra sängar och en bäddsoffa. Så Ronny och Hauge behövde inte dela soffa, som straff fick de överslafarna. Soffan gav vi bort till Tedde som inte hade något sällskap i sin superfina racevagn. Som äkta ducatister hade vi små bruschettas med lite tapenade av olika sorter med oss, lite vin och öl att sippa på till. Jojo. Klockan 10 hängde ögonen på halvstång efter tre droppar vin och vi damp i säng. Eller damp och damp, grabbarna klättrade upp mer eller mindre smidigt. Det är praktiskt med våningssäng, om nån snarkar kan man bara sträcka upp armen och peta personen i ryggen genom ribborna. Har jag hört. Elakak klockan ringde redan vid 6 och oj vad charmiga vi var. Nillan kvistade upp och satte på frukosten, underbara Nillan!

Vid 7 var vi utstädade och på väg över ett soligt Kinnekulle till banan - kan man ha det bättre?

Mot Kinnekulle!

Nu tittade just solen fram efter lite regn på morognen. Om en halvtimme kommer Ronny och hämtar en lätt snörvlig Anna och en förhoppningsvis piggare Luciano. Sen kommer en ännu snörvligare Nillan och efter lite lastning så åker vi mot Kinnekulle för två dagars SMC-kurs.

Det var oväntat fullt på Hällekis vandrarhem, så första natten fick vi någon slags extraplats till Ronny som anmälde sig efteråt. Citat vandrarhemmet "det finns en skrubb i anslutning till rummet där er vän kan sova". Andra natten kommer även Hauge och då byter vi rum till ett större där det fanns en bäddsoffa som grabbarna kunde dela. Så långt allt väl, men igår så visade det sig att Amiral Ekeman inte hade nånstans att bo. Men visst, klart vi kan upplåta lite golvplats!

Vi är ju vana vid små stugor på Gelleråsen, så vi sjunger bara glatt "ju fler vi är tillsammans" och snubblar över de som sover på golvet när vi ska upp på natten. Nillan har varnat för timmerstockar p.g.a. förkylningen, men vad gör det - alla har ju ändå öronproppar med sig!

Primo Maggio

Så var det äntligen dags för årets officiella premiärtur för Ducceklubben. Samling i Upplands Väsby och gemensam färd till den italienska träffen vid Skokloster, en lagom uppstart. SMHI hotade med regn, tog tillbaka, föreslog skurar, ändrade till mulet och när det väl började regna igår kväll kunde vi bara hoppas på att det också betydde att det skulle ha gått över tills vi skulle samlas.

Morgonen kom och det hade börjat torka upp. Kallt och lite fuktigt, visst, men man anade solen mellan molnen. Jag glömde jacka och svor lite när jag och Isa åkte iväg hemifrån. Hon körde före i exakt laglig hastighet så jag kunde kolla vad det betydde i varvtal och växel. Busenkelt -5000 varv gällde ganska bra. 3:an i 70, 4:an i 90 och 5:an i 110.

I Upplands Väsby var det helt underbart att komma tidigt och lyssna på allt muller ju fler duccar som kom! En sisådär 70-80 st blev vi som rullade iväg mot Skokloster. Jag smet motorvägen för att vara först vid uppsamlingsplatsen, där vi varje år stannar och samlar ihop oss för att komma in i samlat muller till slottet. Vilken känsla det är att rulla in hela gänget, folka filmar, fotar och vinkar!

Uppsamling innan infärd mot Skokloster.

Nu hade solen den goda smaken att titta fram ordenligt, vi glassade runt som sig bör och drack kaffe. När vi beundrat alla duccar tillräckligt för dagen så var vi ett gäng som satte siktet mot Rosersberg och den italienska lyxpizzerian. De hade inte öppnat för dagen ännu, men 10 hungriga ducatister gjorde att de snabbt ställde iordning terassen för oss. Där satt vi i solen och hade det riktigt gott, det kändes nästan som på en bankörning. Lite jobbigt att knäppa skinnstället och knöckla ihop sig över hojen efteråt var det ju. Motorvägen kändes helt okej på vägen in mot stan, även om jag snällt lade mig bakom en MC-polis eftersom jag insåg att skattemärket visst inte hade blivit påsatt...

På vägen stannade jag till vid Toms garage för att få hjälp att lufta frambromsen, Rejält svampig var den, så klart misstänkt med luft i systemet. Luft? Det var minst en hel sockerdricka bubblandes i slangarna! Dr AK får inte godkänt på den uppfyllningen minsann. Hoppas han hanterar andra sprutor bättre än den han fyllde systemet med... Eller så har jag ett gravt läckage som suger in luft - det lär väl visa sig. Men när jag åkte därifrån funkade den fint iallafall, även om det innan dessa hade krävts en total demontering av allt på höger clip-on. Det var ju inte bara att lossa luftnippeln, nejnej. Allt skulle lossas för att komma åt som vanligt, jag måste skaffa mig längre clip-on...

Säsongen har börjat på riktigt!