Höst och nya vanor, eller?

Jaha så har jag gjort det. Lyft på rumpan ur soffan och tagit på mig träningskläder. Det var verkligen på tiden, nu har det verkligen gått för lång tid sedan jag träande senast. Inte blev det bättre av att jag inte fortsatte ridningen den här terminen, det är iallafall motion även om icke-ryttare inte tror det. Ungefär lika sannolikt som att det inte skulle vara det minsta ansträngande att köra bana - hojen/hästen gör ju jobbet...

Idag så regnade det inte och inte hade jag skapat mig fler ursäkter heller. Så jag snörde på mig dojjorna och gav mig ut på en rask promenad med springande inslag. För mer än så är det i ärlighetens namn svårt att kalla det. Kom hem efter en halvtimme efter att ha fått en provkarta på hur en otränad kropp uppträder. Lite håll, lite ont i knät, lite slut i benen, lite totalt flåsande, allt i en salig blandning. HU!

Nu är det nya rutiner på gång, basta! Får väl se hur bra det går...

Aaahhhhhhh, varför är inte jag på Knutstorp????

Sista bankörningen med Ducceklubben för i år. Och jag är inte där!!! Faktiskt första för året som jag inte är med på, så situationen är minst sagt ovan. Och trist. Supertrist. Nu sitter de andra där och rapar efter att ha ätit underbar grillad mat från Hauges grill, dricker lite vin och laddar inför en bandag. Närå, inte alls bitter.

Jag vill också! Jag vill vara där, sitta och snacka strunt hela kvällen, skratta åt allt och inget, fundera på om det kommer regna nästa dag, pimpla lite vin, stå och borsta tänderna i dusch-baracken, snarka så de andra får sätta in öronpropparna, glida runt i depån, köra, fika, köra, fika, köra, snacka mer strunt, beundra alla hojarna...

Okej, jag ska tänka på de surt sega 55 milen hem när jag längtar för mycket. Ha så kul alla som är där!

Barn på nytt

"Gillar du att gå på Gröna Lund? Alltså åkattraktionerna?"
"Absolut, men jag behöver vänja mig gradvis... Och INTE fritt fall! Hurså?"
"Jag har fribiljetter och gratis åkband!"

Jiiihaaa! Eftersom kompisens sambo hellre står nedanför och väntar än åker själv så behövde hon ett sällskap som ville åka. Min beskrivning dög tydligen, så vi kom fram till att en torsdag efter jobbet borde vara bra om man inte vill tillbringa tiden i köer istället för i vikingaskeppet. Så lägligt bestämde vi dessutom att det skulle ske i torsdags, när solen sken och man kände att sommaren inte var långt borta.

Kl 17.00 hängde vi på låset och dök in ed åk-armbanden i högsta hugg. Men man kan ju inte vara hungrig, så en liten Langos slank ner innan vi började. Ett inte helt smart beslut, den tenderade att hoppa upp och ner i halsen lite väl mycket. Men det gick att fixa med en galss, så kunde vi åka vidare.

Det började lite lugnt med Kvasten, nya berg-och-dal-banan. "Iiiihhhhhh!" Roligt, roligt! Vilda musen, Vikingaskeppet, Bläckfisken, Jetline, Flygande mattan - nu var vi på gång. En gravt underskattad attraktion för höjdrädda är barnens fritt fall. Säkert en 5 meter hög och helt oförutsägbar när den ska falla ner. Vi skrattade så vi kiknade och såg i ögonvrån hur tjejen i närmsta lyckohjulet hängde över disken och skrattade åt oss. Det bjuder vi på!

Helt uppenbart så var vi ett rätt udda inslag denna kväll. Det var gott om företagsgäng som spelade femkamp, drack öl och åkte lite. En drös med tuffa tonåringar samt en och annan barnfamilj såg vi också. Men två glada, nyktra tjejer (inte helt tonåringar längre då...) som bara åkte, åkte, åkte - det var något konstigt. Det insåg vi när de som körde attraktionerna började säga hälsa på oss...

Ny krånglig dator

Dag två på nya jobbet. Nu hittar jag runt lite, har sökt febrilt efter information på intranätet, har haft genomgång med en i gruppen, ätit jobblunch och på det hela taget kommit igång lite. Men jag upptäckte en smärre katastrof: Jag kan inte installera msn på datorn!

Det är säkert jättefiffigt. Tänk på all tid som förspills när vi chattar. Men det borde inte gälla mig! Som en jättebebis tjurar jag över att inte ha friheten att snacka skit med vänner och bekanta under dagen. Det står t.o.m. i IT-policyn att vi inte får använda msn, så inget mindre än ett mirakel kommer ändra på situationen. Eller möjligtvis en kund som krävde att få kommunicera mig på msn...

Ingen som vill vara kund och kräva det? Snälla!

Nytt jobb, nya rutiner

Så var det då dags att börja på nya jobbet. Kom ihåg att ta en annan tunnelbana så jag hamnade åt rätt håll på morgonkvisten. Det är inte alls så lätt som det låter när man i alla år åkt åt samma håll och nu ska få morgonhuvudet att ha koll.

Idag har jag gjort massa bra sker:
- Jag hittar till kaffemaskinen
- Hittar även till toaletterna (kan var särskilt bra när man varit för mycket vid kaffemaskinen)
- Jag har lyckats logga in på datorn samt komma in på mailen
- Har installerat några lämpligt placerade skrivare
- Har testat det närmast belägna lunchhaket, inte alls illa
- Har sms:at och mailat ut mitt nya telefonnummer till alla och envar i mina adresslistor
- Har svarat på massa gratulationsmail
- Har sökt information om företaget och rutiner på intranätet

Av allt detta är det väl bara sista punkten som ger mig någon som helst vägledning för mitt kommande arbete... Tur att jag vet hur det är i början, ingen idé att stressa upp sig!

Höstkänslor

Tanken var att jag i helgen skulle hämta hem min lilla katt Mao från sitt sommarkollo hos mamma. Lämnade honom redan i mitten av maj när det var dags att starta bansäsongen och alla bortanätter, så det började kännas på tiden. Men när jag tog upp frågan så fick jag genast mothugg: "njaaaa, du tror inte att han blir ledsen att åka hem till stan nu? Det går säkert bättre i oktober när det är lite kallare." "Du behöver inte känna att han är till besvär, inte alls!" Jaha, tji fick jag. Ingen katt med mig hem den här gången alltså. Får göra ett nytt försök i oktober...

Fördelen med att ha Mao kvar på landet är att jag själv kan åka ut lite då och då utan att få dåligt samvete över den stackars ensamma övergivna lilla kissen här hemma. För det är en fin tid att vara på landet, gå ut i skogen och plocka svamp. Men då får det tusan regna lite, för det är knastertorrt i skogen och någon svamp finns det då rakt inte. Jag och mamma tog en "skogspromenad" (för att kalla det plocka svamp vågade vi inte...) med kaffetermos i solskenet. Vacker skog, men svampna hade gått och gömt sig. Inte en svamp såg vi, inte ens en liten sketen vit giftig sak skymtade vi. Men att sitta på en sten i höstsolen och dricka kaffe är inte fel det heller :-)

Innan det var dags att styra bilen mot stan igen så vinterbonade jag garaget lite. En stor gammal matta fick en ny plats i källaren, himla käckt. Lite trevligare och så rullar inte alla små skruvar jag tappar så långt. Nu ska jag bara skaffa en lampa och en lämplig pall att sitta på, sen är garaget färdigt för att vinterhärbärgera Luciano.

En heroisk insats

Idag har jag varit modig. Superhjälte i det närmaste. Kanske inte i allmän betraktelse, men för en höjdrädd fegis som jag. Så här på den lediga dagen mellan gamla och nya jobbet passade jag på att åka ut till landet och föräldragården. Där finns det alltid saker att sysselsätta sig med och projektet för dagen var (förutom att köra ner hö till fårhuset) att såga ner ett par grenar som låg mot taket på gamla stallet.

Problmet med det är bara att det är högt upp och svårt att komma åt. Med två personer som får gelé i benen redan på 2 meters höjd och en med träben redan från början så var det närmast att betrakta som ett kamikazeuppdrag. Men självklart skulle mamma och jag fajtas om vem som skulle skyddas från att klättra upp. "Det lilla barnet" (mammas version) eller "den gamla mamman" (min version). Jag vann och tänkte att det kan inte vara så svårt, jag får bita ihop. Nerifrån såg det så enkelt ut att bara kliva från stegen ut på taket och stå där medan man sågade ner de två trilskande grenarna. Jo tjenare!

På darrande ben plockade jag bort tegelpannorna en efter en så jag kunde klättra upp och ålande mig långsamt uppför taket. Tillslut nådde jag första grenen och kunde såga ner den. Plättlätt, tunn och fin var den. Sen skulle jag "bara" ta den tjocka också. Som satt högre upp... Plockade bort ett par pannor till och flyttade mig i ultrarapid lite högre upp. Fick kapa en gren som var ivägen och tillslut kunde jag få loss åbäket till gren. Utan att den ramlade i huvudet på mig dessutom. Vid det laget utförde mitt högerben en ensam jittebugg, helt omöjligt att stoppa med mindre än att lägga fast det mot taket. Pfah, klart jag kan klättra på tak! Börjar sätta tillbaka pannorna långsamt, långsamt och kan klättra ner till stegen och ner på marken. Tokigt nöjd, med gelé i benen och dunkande hjärta.

Hur högt jag var? Säkert 3,5 meter upp!