"Vi har skapat en nation av mesar"

SvDs härliga serie om "trygghetsfällan" hade idag en skön rubrik: Vi har skapat en nation av mesar! Absolut, jag håller med. Just det här handlade om amerikanska ungdomar som har fått hjälp med allt så länge de bodde hemma och bryter ihop när de kommer till college och måste klara sig själva. Det går lätt att översätta till svenska förhållanden, jag har fler exempel ur bekanskapskretsen.

En kille bor i Uppsala och börjar plugga i Stockholm, inget ovanligt i det. Han bor i studentrum och lever till det yttre helt normalt. Men på helgerna åker han hem till mamma och får all tvätt tvättad samt matlådor för hela veckan. Allt för att lille pojken ska slippa bli vuxen. Urk!!! Jag hade inte velat flytta ihop med honom sen...

En familj har fyra "barn" mellan sisådär 30 och 40. Det förväntas att de ska komma hem till jul och alla (ja, alla!) födelsedagar för att fira tillsammans. Det är ju fint och rart om man förtränger det lilla ordet "förväntas". Men mor och far hjälper "barnen" också, de är så snälla så. Varje gång något av "barnen" flyttar så är mor och far där och hjälper till. Trots att mor har så ont av sin reumatism att hon inte kan bära och är helt slut efteråt. De hjälper även till med regelbunden barnpassning 8 mil hemifrån för att lösa vardagsproblematiken med hämtning på dagis (glöm inte att mor är sjuk...). Men det är väl fint? Nej! Det är inte fint, det är fint tänkt. Det är inte samma sak! Det är i själva verket att inte låta "barnen" lära sig att hantera sina egna liv.

Jag vet att mina föräldrar helhjärtat ställer upp för mig när jag behöver och jag tvekar inte att kalla mig rätt bortskämd. Men jag skulle definitivt först vända mig till mina vänner när jag ska flytta istället för att ringa mamma. Inte heller ringer jag till henne varje dag, inte varje vecka ens. Trots allt - jag är ju faktiskt vuxen och har lärt mig hantera mitt liv. Tror jag.