Dåliga nerver?!

Idag har jag mekat hoj! Eller, mer exakt, kollat på och varit hjälpreda. Kopplingen krånglade och nu har han fått alldeles ny och fin kopplingsvätska, kopplingen luftad, slavcylindern är rengjord och har fått ny packning, de gamla skruvarna är bytta och visst funkade den mycket bättre efteråt. Själv är jag helt förundrad över att jag faktiskt vet vad en slavcylinder är för något, och dessutom har tagit isär en! Jösses...

Den utlovade smörgåstårtan (utlovad muta för mekhjälp) och öl satt fint efteråt, jag hade ju åtminstone skitat ner mig lite. Ett nedladdat MotoGP-lopp kan passa till kaffet, lagom underhållning. Lagom? Njaaaa.... Är det naturligt att hoppa upp och ner i soffan, vrida händerna, stöna, dra efter andan, pipa, "ohhha" och bita sig i läppen bara för att några konstiga typer kör hojar i över 300 knyck runt en bana? Kanske inte, men vi är väl inga normala tjejer heller... Slutkommentar: "Jag kommer få träningsvärk i magen för jag spänner mig så mycket!". Då har man för dåliga nerver för att se på Moto0-GP!

Cyklister, cyklister, överallt cyklister!

Cykla till jobbet är ju bra på alla sätt. Om man kommer dit helskinnad det vill säga. Det är inte det lättaste i Stockholmstrafiken. Okej, man kan ta det väldigt lugnt och komma fram lite senare. Sägs det - jag har ännu varken prövat eller sett det...

Det värsta är de coola innerstadscyklisterna 20-30-nånting, bor på Söder och cyklar på en gammal damcykel. Det går inte så fort, självklart ingen hjälm, gärna mitt i cykelbanan pratandes i telefonen. Gärna i lilla klänningen eller något annat lika opraktiskt. Man lirkar sig förbi, trampar på och stannar vid nästa rödlyse. Då kommer lilla klänningen fram igen, lugnt cyklandes rakt över korsningen mot rött. Som att sådana petitesser inte var något att bry sig om. Jaha, grönt lyse och trampa vidare. Nu ska man bara ta sig förbi lilla klänningen igen...

Vad är det som gör att cyklister så fullständigt ignorerar trafikreglerna? "Må den som är utan skuld kasta första stenen", så någon sten kan jag inte kasta. Men inte tusan cyklar jag glatt mot rött mitt i morgontrafiken! Eller mot riktningen på cykelbanan längs hela Skanstullsbron i full rulle. Möjligtvis smyger jag förbi rödljus på trottoaren när det är tomt. Eller cyklar som en tok för att hinna över innan det blir helt rött.

Så har jag en gammal ful cykelhjälm också - det förlåter allt...

Parkteatern - nu är det sommar

Ikväll spelade Parkteatern i Margaretaparken i Gamla Enskede. Årets större föreställning är en klassisk fars från Venedig, Volpone. En riktig springa i dörrarna-fars, det var hur många dörrar och luckor som helst i dekoren! Det är grovt överspel, men på ett snyggt sätt. Och visst är det kul med killar som spelar våpiga tjejer. Den här gjorde det riktigt bra, nästan utan andra repliker än "ohhhh" "ahhhhh" "oiiiiii" och storgråt... Underbart!

Ett helt underbart våp, lite hårig på bröstet!


Sisådär en trekvart innan föreställningen var vi på plats med picknick-korgen i högsta hugg. Vi och ett hundratal till! Solen silades mellan träden och det var så mycket svensk sommar det kan bli. Nej, inte helt som det kan bli... När det är ett litet tag kvar av föreställningen börjar det regna. Först några droppar, sedan fler, och fler, och fler... Till slut strilar det rejält på oss och de måste bryta för att inte förstöra högtalarna. En kvarts paus och sen kan de faktiskt sätta igång igen! Föreställningen avslutas i stilla kvällssol och det är verkligen svensk sommar!

Nu är det bevisat - Ducceklubben är helt underbar!

En av de många bra sakerna med Ducceklubben är sommarens bankörningar. Första gången man är med så brummar man oftast dit på sin pärla och tittar förundrat på alla bussar och släp. För att inte tala om tälten och solstolarna. Snabbt inser man att det är väldigt skönt att slippa sätta sig på hojen och köra hem efteråt, den kan ju dessutom vara i mindre kördugligt skick om man har otur. Då börjar den stora jakten på släp och ressällskap, så man i lugn och ro kan sitta i en fullastad bil med hojarna tryggt på släp både till och från banan. Släp har ju dock en liten nackdel - man får bara köra i snigeltempo på vägen för att inte bryta mot lagen och riskera hål i plånboken. Ännu bättre är det alltså om man har en sk. “Rejsbuss” där man lastar in sin och kompisens pärla. Har man tur går det dessutom in diverse bra-att-ha-saker som verktygslådor, solstolar och annan packning.

Jag har tur - jag känner en tjej som i år har skaffat en rejsbuss. Förvisso har den ett antal år på nacken, är totalt genomrostad, är läskigt hög när man ska ha på hojarna och går inte fortare än 100 (och då visar hastighetsmätaren på 120...) Men han tog oss fint till Gelleråsen i Kristi Himmelfärdshelgen och man håller sig garanterat vaken även på hemvägen av oljudet och skakningarna.

Nu var det dags igen, på självaste nationaldagen skulle vi brumma upp till metropolen Karlskoga för att köra dagen efter. Kylväskan var packad med entrecote och färskpotatissallad, solkrämen var med och Duccetröjan på. Nu skulle vi bara ha på min hoj… Bussens golv är i höjd med grenen ungefär och jag räcker precis upp till styret när hojen står högst upp. Hmm, vi bestämde oss för att lite support var nödvändig. En liten stund senare står vi med hojen utanför bilen tillsammans med lasthjälp. Med glada tillrop och tips får vi på hojen (naturligtvis fulltankad också - hur smart var det på en skala?) alldeles själva. Stolta och kaxiga brummar vi iväg mot Karlskoga. En bit efter Eskilstuna tycker vi att det skakar ovanligt mycket och bestämmer oss för att stanna och kolla om vi ser något konstigt. Vi kollar alla däcken och hjulen, men ser inget som vi reagerar på. “Äh, vad vi är nojiga” säger vi och brummar vidare. Tar för säkerhets skull bort kasettbandsfodralen som ligger och skakar på instrumentbrädan, så hörs det inte så mycket.

“PANG” säger det helt plötsligt och hela bussen kränger våldsamt. Isa gör en jätteinsats och lyckas hålla rak kurs och stanna i den väl tilltagna vägrenen. “Ehhh, vi var väl kanske inte så nojiga då!” Reservhjul finns naturligtvis inte, men man kan tydligen ta inre hjulet från dubbelmontaget bak och sätta fram. Jaha, bara att kavla upp ärmarna och börja. Här hade naturligtvis historien blivit bättre om vi hade haft liten klänning och högklackat, men så kul var det inte… Turligt nog har bussen två uppsättningar domkrafter och hylsnycklar så vi kan attackera varsitt hjul. Självklart sitter hjulmuttrarna som berget, men om man ställer sig på armen och hoppar lite så ger de sig en efter en. OK, det var sisådär kul att stå och hoppa på hylsnyckelarmen ut mot den hårt trafikerade E20 (sa jag att det var vänstersidan? Murphy…) Lagom när alla muttrar är lossade stannar en kille i klubben som låg en bit bakom och vi försöker med gemensamma ansträngningar få upp bussen på domkrafterna. En inte helt lätt uppgift då det är så kexigt under att allt hotar gå i bitar om vi lägger last på den. Hjulaxlarna var tillräckligt stabila och nu kan vi faktiskt skifta hjulen. Tur att det är vi som har maten, ingen middag förrän vi kommer!

Meka på motorvägen - jättekul...

Ett djupt andetag av lättnad så ska vi bara starta och brumma vidare. “Klick”. “Klick”??? Ska det inte säga “Vrooom” när man startar? Nej, batteriet har laddat ur av att stå med varningsblinkers på. Jaja, startkablar har vi och följebil med - så det kommer gå plättlätt. Förutom den praktiska biten att få bussarna i rätt läge för startkablarna. På E20, det är inte läge att dubbelparkera sådär lagom bakom en krök. Upp med ärmarna igen och så får vi putta bussen till närmsta utfart. I uppförsbacke, var något annat att vänta? OK, nu är vi iväg och vill gärna stanna vid en mack och kolla luften i övriga däck. “Nej, vår kompressor är trasig, 3 mil till nästa” Ahhhrrrrg! Brum, brum i lågfart, nästa mack stängd. I Örebro fyller vi luft känner hur humöret stiger. Nu kan vi i alla fall köra i 80 och kommer fram vid halv tio.

Hemresan börjar bra, det skakar lite och det trasiga däcket sprutar lite bitar omkring sig. Men man vänjer sig vid det med och vi rullar sakteliga mot Stockholm. Utanför Eskilstuna kommer ett par kompisar ikapp och meddelar att hela vår bakaxel studsar som en känguru och risken för ras känns överhängande. Näääää! Vi stannar på närmsta mack och funderar på hur vi överhuvudtaget ska ta oss tillbaka hem. Tillslut bestämmer vi oss för att ta bort det trasiga hjulet och det visar sig att den yttre fälgen sitter fast ändå. Jubel i busken, nu brummar vi hemåt i en mycket mindre skakig buss. Snälla killarna ligger bakom och kollar att inget mer rasar och vid halv elva har vi lastat av min hoj och ägarinnan kommer helskinnad hem 20 minuter senare.

Brum-brum-bussen har gjort sin sista resa med Ducceklubben och nästa gång tar vi min bil med släp. Ska bara fixa AC:n först…

Världens bästa Ducceklubb

OK, jag erkänner. Jag är beroende. Vill bara ha mer, mer, mer. Av att köra en hoj runt, runt, runt på en asfalterad sträcka, föresträdelsevis i högervarv. Hur kan det vara så kul? Inte den blekaste, men jag har accepterat faktum och spenderar massa ledig tid och pengar på detta.

Senast var det två dagar på Knutstorp Ring en bit från Helsingorg. Ligger jättebra till för alla Skåningar, men klart mindre bra om man bor i Stockholm. Drygt 55 mil enkel resa, hu! Men vad gör man inte för en kul bana... I god tid har jag hittat en resekompis så jag slipper sitta ensam i bil med släp de outhärdligt långa 55 milen. Problemet är bara att resesällskapet bor i Södertälje, en liten bit från stan. Packar väskan i god tid och åker ut med den i förväg. Tar hojen och brummar ut till den väntande bilen på dan, lastar och åker glatt iväg.

Nästan framme får jag reda på att mitt resesällskap har blivit inbjuden av en kille i klubben att bo hos honom och kruxet är att han bor en bit från E4:an - åt andra hållet från banan sett. Så jag har glatt att följa med och meddela mina kamrater i den hyrda campingstugan att jag kommer först till morgondagen. Lite senare befinner jag mig hemma hos en för mig okänd klubbkompis, ätandes en lyxig kvällsmacka och tilldelad ett gästrum. Underbara Ducceklubbsmänniskor!! Gästfrihet och socialiserande på topp, man känner sig alltid välkommen.

Väl på banan har vi två superhärliga dar av körning. Inget regn, men blöt bana på första passet andra dagen. Men vad gör det när solen och vinden ser till att torka upp banan på ett litet kick? Temperaturen stiger och på eftermiddagen visar termometern osannolika 27 grader. Luften går ur mig och jag vilar ett par pass för att inte köra rakt ut i spenaten av pur utmattning.

Härligt, härligt!

Hemfärden är så lång, så lång, det känns som vi aldrig ska nå de södra utkanterna av Stockholm. När vi väl kommer till Linköping känns det som "wow, nu är vi snart framme" och då är det ändå rätt långt kvar... När vi passerar Järna är det verkligen inte långt kvar och då öppnar sig himlens portar. Regnet vräker ner och jag tänker i mitt stilla sinne att det var en herrans tur att jag tog med regnjackan att ha över skinnstället... Klockan är halv ett på natten när jag äntrar hojen och sätter kurs mot Stockholm. Efter ett par hundra meter inser jag plötsligt att "oiiii, jag har inte kopplat in baklyset!". Jättefiffigt att köra hoj i regnjacka utan reflexer, i mörker och regn - utan baklyse! Stannar och fixar, kör tillsammans med alla långtradare motorvägen till Stockholm. Kommer hem välbehållen och blöt och tänker - jag är antagligen inte klok!

Vuxenpoäng är bara förnamnet

Fredag kväll och inte vilken kväll som helst - det är ju gu´bevars lönefredag. Alla uteserveringar jag cyklar förbi på vägen hem är packade med folk och minsann börjar stan bli "SommarStockholm". Men vad gör Lilldocke? Stannar på lämpligt hak och pimplar vin? Trampar hem, byter om 17 gånger och lägger på massa partysmink innan det bär av till krogen? Åker hem till någon kompis och förfestar lite?

Fefelfelfel!

Lilldocke stannar och gör lite poweshopping på sexiga ställen som HM och Kicks innan de stänger och trampar sedan vidare hem. Stannar och pratar med grannarna i trädgården, ringer föräkringsbolaget om en konstig avi, häller upp ett glas Amarone, plockar ihop lite delikatesser till mat och sjunker ner i soffan. Läser dagens tidning och bara njuuuuuter.

Det känns som evigheter sedan jag var hemma en hel kväll utan sjuttielva saker att akut fixa. Allt har sedan semestern snurrat i ett hysteriskt tempo och då finns det inget bättre än att få lyxa med ett glas vin i soffan och sedan kravla i säng långt före elva och veta att det väntar en sovmorgon. Det är skönt att vara vuxen!

Long time no skriva...

Jajaja, det har bara varit så mycket annat. Hojen måste ju pysslas om, mycket mer än en liten blogg. Ska man köra på bana ska man ha kraschkåpor som inte gör så mycket om de går sönder. Så är det bara, annars blir plånboken så ledsen. Det här har jag vetat sedan i höstas när jag också införskaffade en toppkåpa och en kuts i dåligt skick. Sedan har det spacklats och slipats i källaren hela vintern. Sen ska de "bara" lämnas på lack. Plättlätt? Inte då, jag är knappast känd för att vara ute i god tid...

Onsdag eftermiddag innan Kristi Himmel ska jag åka till Gelleråsen för några dagars körning. Lämnar kåporna veckan innan, ska vara klara på måndagen. Smiter redan halv fyra från det för ögonblicket rätt stressade jobbet, kommer till firman och nääääääää - inga klara kåpor. Missförstånd, men de ska vara klara imorgon. Tjoho, en dag till jag måste smita tidigt, det går bara inte. Den rara killen lovar att vara kvar och vänta på mig till 17.30 så jag bara behöver smita lite tidigt.

Sen står jag och borrar aluminiumprofil med slö borr, plastar fast den i kutsen och skruvar ihop kåpor hela kvällen till sent på natten. Dan innan jag ska åka. Jag har ju för jösses haft hela vintern på mig!!!!!! Klant!

Nåja, nu har han kåpor iallafall och kutsen mekade vi fast på plats i Karlskoga. Den gick fint att köra med och någon gång kommer den få baklyse så den går att köra på väg med också. Vilket år som helst, antagligen kvällen innan den måste användas.

Tre dagar på banan och jag blev kompis med Luciano på riktigt. Det är fortfarande inte som att köra Lill-monstret, men det börjar kännas lite mindre som att han bestämmer över mig :-) Kunde t.o.m. krypköra utan att ha hjärtat i halsgropen, framsteg, framsteg!

6 grader och regn - då är man nog lite knäpp som kör 6 pass...

Nu är det bara att ladda om inför nästa bankörning på Knutstorp måndag-tisdag. Tjoho!