Snorkligen var sadar, det var lite for fjupt och lite for stromt. Jag fick jobba for att halla mig kvar och baten drev ivag. Men en hel del fina fiskar och vackra koraller sag jag. Sen akte vi vidare till nasta stalle, den sa kallade Manta point. De simmade ytligt dar, sa t.o.m. jag som snorklade skulle kunna se dem. Det var en vik med rakt stupande klippor (hogt upp!) och harda branningar mot dem.
Sa det var inte lage att ga narmare in mot "stranden". Inga mator sag jag, men tillslut blev jag lite latt sjosjuk av dyningarna! Da gav jag upp och lade mig och slumrade pa baten istallet tills de andra kom. Smart drag, for nar vi akte tillbaka var jag inte alls sjojuk. Till skillnad fran min stackars kompis och en ung tjej som var med. Jag var saaa tacksam att det inte var jag.
Pa vagen hem i bilen krokande lillkillen helt och inget var bra. Han tjot som en siren och inget kunde fa upp humoret. Han som korde vande sig om och undrade om allt var okej, och det ar det ju faktiskt. Man ler och sager glatt "ohh, he's just tired". Josses, undrar vad han tankte om oss!
Nu ar det kvall och jag har begett mig fran hotellet och den icke fungerande internetuppkopplingen till ett internetstalle. Det var ju inte sa langt, hade jag ju faktiskt kanske klarat av tidigare... Men battre sent an aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar