Med tanke på hur vädret brukar vara på gelleråsen så var det läge att bäva lite inför helgen 12-14 september. Men hela veckan innan spåddes sol och lite moln, och inte en regndroppe i sikte. Kors då!
Lånade det smidiga lilla hojsläpet av J&L och lastade på pärlan med lite hjälp av en förbipasserande herre som erbjöd sin putt-hjälp. Mycket välvilligt, och så ambitiöst att han höll på att putta oss av släpet. Men det löste sig utan andra spår än en rejäl hjärtklappning. Som sällskap på släpet fick han en söt liten blå-vit-röd hoj av onämnbart ursprung och jag fick sällskap av trevliga Lene.
Fredagen betydde instruktörsdag med frikörning och lite övningar. Med häng på Svante på kalla däck uppnåddes några av säsongens bästa varv direkt på förmiddagen- tack för draghjälpen! Sen var det dags att öva på att identifiera fel hos en kollega som lekte deltagare och då hade fått en lapp med något att göra på banan. Dålig blick, taskig gaskontroll, stela armar eller helt enkelt "kör som en kratta". Det gläder mig att jag efter lite försök tog den ordagrant! Vansinnigt roligt, och svårt att medvetet köra galet. Höll på att få gruskänning bara för att jag skulle titta fel, där ser man.
Hojarna lämnades i en stor klunga vid en övernattande lastbil och när vi kom på morgonen var de vita av frost. Hoppsan, ska vi ut och köra snart??? Men solen tinade upp oss till över nollstrecket, även om det var läge att ta det väldigt lugnt första passet. Blev placerad i steg 4 snabb grupp och det var inte helt lätt. Alla körde ganska bra och det är svårt att se detaljerna som gör det bättre. Men de flesta ville öva på sittställningen och tro mig - jag kan teorin... Väl ute på banan körde jag ju mest bakom dem, så då ser de inte hur jag sitter! Kul var det iallafall och hur osannolikt det än låter så pratade min instruktörskollgea Tom mer än vad jag gjorde...
På söndagen snöt jag åt mig en steg 3 eftersom jag inte har haft dem förut. Fick hela tre duccar i gruppen, underbart. En hade startmotorn gett upp på så det blev puttning första passen tills den bestämde sig för att börja fungera igen. Bra där så att vi håller imagen uppe. En vurpade efter ett par pass och slog sönder kopplingen. En gång till - ha inte öppen kåpa när ni kör bana. Det var i låg fart, så det är lätt hänt. En räketta läckte olja och fick också ge upp, så tillslut hade vi bara 4 av 6 deltagare kvar. Vad de kämpade, särskilt en kort kille på en Sprint (sporttouring)som var tvungen att hänga för att inte skrapa i med hojen. Han var helt färdig efter varje pass, när man själv kom in efter att ha vilat lite i Ejes. Bra det där att stå still och kolla deltagarna för otränade tanter.
På lunchen fick vi prova att starta på griden - jäsiken vad kul! Hornen dök upp från ingenstans och det jagades japs för fulla muggar. Har aldrig kört så fort på kalla däck förut, men nu var det jakt på riktigt... Don Vito har skött sig utmärkt och avverkat japs, men att ha en koppling som hugger ibland när man ska prova start är inte att rekommendera. Nu får han vila i garaget för säsongen, snart är det striptease som gäller för hans del.
Lånade det smidiga lilla hojsläpet av J&L och lastade på pärlan med lite hjälp av en förbipasserande herre som erbjöd sin putt-hjälp. Mycket välvilligt, och så ambitiöst att han höll på att putta oss av släpet. Men det löste sig utan andra spår än en rejäl hjärtklappning. Som sällskap på släpet fick han en söt liten blå-vit-röd hoj av onämnbart ursprung och jag fick sällskap av trevliga Lene.
Fredagen betydde instruktörsdag med frikörning och lite övningar. Med häng på Svante på kalla däck uppnåddes några av säsongens bästa varv direkt på förmiddagen- tack för draghjälpen! Sen var det dags att öva på att identifiera fel hos en kollega som lekte deltagare och då hade fått en lapp med något att göra på banan. Dålig blick, taskig gaskontroll, stela armar eller helt enkelt "kör som en kratta". Det gläder mig att jag efter lite försök tog den ordagrant! Vansinnigt roligt, och svårt att medvetet köra galet. Höll på att få gruskänning bara för att jag skulle titta fel, där ser man.
Hojarna lämnades i en stor klunga vid en övernattande lastbil och när vi kom på morgonen var de vita av frost. Hoppsan, ska vi ut och köra snart??? Men solen tinade upp oss till över nollstrecket, även om det var läge att ta det väldigt lugnt första passet. Blev placerad i steg 4 snabb grupp och det var inte helt lätt. Alla körde ganska bra och det är svårt att se detaljerna som gör det bättre. Men de flesta ville öva på sittställningen och tro mig - jag kan teorin... Väl ute på banan körde jag ju mest bakom dem, så då ser de inte hur jag sitter! Kul var det iallafall och hur osannolikt det än låter så pratade min instruktörskollgea Tom mer än vad jag gjorde...
På söndagen snöt jag åt mig en steg 3 eftersom jag inte har haft dem förut. Fick hela tre duccar i gruppen, underbart. En hade startmotorn gett upp på så det blev puttning första passen tills den bestämde sig för att börja fungera igen. Bra där så att vi håller imagen uppe. En vurpade efter ett par pass och slog sönder kopplingen. En gång till - ha inte öppen kåpa när ni kör bana. Det var i låg fart, så det är lätt hänt. En räketta läckte olja och fick också ge upp, så tillslut hade vi bara 4 av 6 deltagare kvar. Vad de kämpade, särskilt en kort kille på en Sprint (sporttouring)som var tvungen att hänga för att inte skrapa i med hojen. Han var helt färdig efter varje pass, när man själv kom in efter att ha vilat lite i Ejes. Bra det där att stå still och kolla deltagarna för otränade tanter.
På lunchen fick vi prova att starta på griden - jäsiken vad kul! Hornen dök upp från ingenstans och det jagades japs för fulla muggar. Har aldrig kört så fort på kalla däck förut, men nu var det jakt på riktigt... Don Vito har skött sig utmärkt och avverkat japs, men att ha en koppling som hugger ibland när man ska prova start är inte att rekommendera. Nu får han vila i garaget för säsongen, snart är det striptease som gäller för hans del.
Jag köpte en bit platt aluminiumstång (den som sitter tvärs över kutsen), kapade den i lagom längd och bockade upp ändarna så den skulle få samma vinkel som kutsen. I den borrade jag två hål för att kunna sätta fast fästet som är ett original monofäste från Ducati. Det är den mässingsfärgade delen med två stora gummiploppar.
Fästet skruvades fast i aluminiumstången och stången spacklade jag helt enkelt fast med Plastic Padding (det blågröna). Det höll bra i ett år, men i sommar så släppte den lite. Inget som inte gick att fixa med PL400 (det vita kladdet).
Inlägg
