Luciano alltså. Dessutom hjälpte jag till, så jag får skylla mig själv. Iväg i ett stort släp med två suspekta Desmoholics försvann han, och kvar stod jag och vinkade.
Ett inte helt obekant släp med en ensam Luciano i.
När jag har hämtat mig efter detta trauma så kanske det kommer en utförligare beskrivning om dagens garagebravader...
lördag 5 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar