Alla känner apan...

Du har säkert råkat ut för att någon hälsar på dig utan att du vet vem det är. Alltid lika pinabelt, särskilt som jag så sällan lyckas klämma ur mig något urskuldrande på en gång. Vilket är det enda vettiga sättet att hantera det på. Det vore ju så enkelt, men icke! Istället står jag där och håller konversationen igårng och försöker febrilt leta upp personen i minnet. Ibland händer det mer ofta än annars, som idag t.ex.

Såsom glad hojåkare var jag såklart och besökte mässan "På 2 hjul". Gott om läckra saker som skrek att jag skulle köpa dem, massa konstiga kreationer och så framförallt - killar, män, pojkar. Visst fanns det en del tjejer också, men i klar minoritet. Så det är väl inte så konstigt att jag sticker ut lite. Som en liten bonus kom jag dit i jobbkläderna. Vadå, en klarröd sammetskavaj är väl gängse klädsel på en MC-mässa? Nähä, inte det... Men vad gör det, här ska det snackas strunt med andra inbitna. Det börjar med att en kille i Ducatimontern känner igen mig - och självklart har jag inte en aning om vem han är. Lite senare kommer en kille fram i montern och frågar glatt hur det går med hojen.
-Eh, jodå, sådär..." (Hjälp, hjälp, VEM är detta?) Har haft lite problem med ojepluggen, men det löser sig nog...
-Tråkigt. Hur går det med styret då?
-Styret?!? (Står som ett fån och gapar) Jooo, det får vänta till våren. (Oj, oj, han vet att jag ska höja styret, HUR vet han det? Okej, okej, jag har sagt det till allt och alla på en pubkväll, men då borde jag åtminstone ha pratat med honom! Och alltså komma ihåg det. Eller?)
Så där står jag och letar i minnets djupaste vrår och skäms lite lagom. Inte kan jag fråga vettiga frågot tillbaka heller - jag vet ju inget om honom. Jag ler glatt åtminstone, hoppandes att han inte ska märka något.

Alla känner apan, apan känner ingen - inte kan det gälla för mig?